Riksbankens inflationsmål är två procent, med en marginal på plus/minus en procent. Ända sedan 1994 har prisökningarna legat stadigt under inflationsmålet på två procent, vid flera tillfällen under en procent och vissa år har Sverige till och med haft deflation. Så var det exempelvis 1996 och 1998.
Dessvärre förefaller inte Riksbanken ha tagit sitt eget inflationsmål på allvar. Reporäntan, som är Riksbankens medel för att styra penningpolitiken, sänktes för sent och för litet. Den räntepolitiken har av oberoende utredare getts skulden för att arbetslösheten bet sig fast och fortfarande inte har gett vika.
Utredarna, internationella professorerna i ekonomi, Francesco Giavazzi, Italien, och Frederic Mishkin, USA, pekade på att en överdriven jakt på inflationen har drabbat Sverige och dess folk. Produktionen har blivit lägre och arbetslösheten högre än vad den skulle ha varit med en klokare och mer kompetent styrd riksbank. Större delen av den undersökta perioden, 1995-2005, hette Riksbankschefen Urban Bäckström. Han som numera vet allt om hur jobb kan skapas med lägre skatter, lägre löner och uppluckrad arbetsrätt.
Svenskt Näringsliv försitter inget tillfälle att skuldbelägga löntagarna och deras avtalsförhandlare. Varnar och klagar på skyhöga lönelyft. Frågan är var dessa håller hus? Expertisen betraktar förundrad SCB:s lönestatistik som månad efter månad visar på oväntat låga löneökningar. En förklaring, och därtill den enda, är att många lokala avtal inte är klara. En förklaring expertisen själv inte tror på.
"Det är mycket konfunderande och svårt att förklara varför de lokala avtalen skulle dra ut på tiden", säger Christina Euren på Medlingsinstituet i en kommentar till LO-tidningen.
Sanningen tycks vara den att löneökningarna inte alls har någon del i prisökningarna. I så fall högst marginell. Men allt prat om de höga löneökningarna kan däremot ha påverkat Riksbanken att göra ännu en missbedömning och sätta fart på inflationen. För även denna gång, när inflationen når årshögsta sedan 1993, är det främst räntepolitken som får kurvan att sticka uppåt. Höjningen av reporäntan har trissat upp bolåneräntorna och ökat räntekostnaden för egnahem med drygt 27 procent! Även hyror i övrigt har stigit.
Övriga avgörande prishöjningar står regeringen för. Bland annat genom att lägga över kostnaderna för trafikskador från socialförsäkringssystemet till trafikförsäkringen med kraftigt höjda premier till följd. Löntagarna kan inte heller lastas för de höjda priserna på frukt, grönsaker och mejeriprodukter. Det har att göra med dyrare bensin, väder och vind och att mjölkbönderna lagt av därför att de fått för liten del av det pris konsumenterna betalar för alla livsmedel baserade på mjölk.
Hushållens möjligheter att påverka inflationen är ytterst marginella. De har bara att betala. Riksbanken, däremot, kan påverka. Och det har den redan gjort med sina räntehöjningar. Vi behöver inte mer av den varan. De som arbetar har fått högre lön och sänkt skatt och kan delvis möta dyrare boendekostnad, men de arbetslösa, sjuka och föräldralediga får det bara sämre och även dom har bostadslån och andra lån att betala.
Bild + bildtext Ledare tisdag i Byråbilder