Sätt fart på jämställdheten
Jämlikhet. Jämställdheten utvecklas alltför sakta i vårt land. Tyvärr finns det en vardagsnära verklighet som stryker under ett sådant påstående. Lönediskrimineringen är fortsatt stor. För en majoritet av kvinnor är lönen den viktigaste jämställdhetsfrågan. I dag tjänar nära 60 procent av heltidsarbetande LO-kvinnorna mindre än 20 000 kronor i månaden.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tre av fyra kvinnor arbetar i offentlig sektor. Tre av fyra män jobbar i den privata sektorn. Svenska kvinnors löner är endast drygt 84 procent av männens. Välfärdsstaten är inte alltid kvinnornas bästa vän.
Samtidigt är inte Sverige ensamt om att betala sina kvinnor sämre än männen. Lönegapet ute i Europa består liksom i våra närmaste grannländer i EU-gemenskapen. I Finland är lönegapet 20 procent och i Danmark 18 procent mellan män och kvinnor. Sedan är förhoppningen att EU:s arbetsmarknadskommissionär Vladimir Spidla också tar sig an frågan om löneskillnaderna. Det krävs tydligen krafttag.
Fortfarande kan Sverige skryta med att ha fler kvinnor i arbetslivet, riksdagen räknas till en av världens mest jämställda och i regeringen finns fler kvinnor än i något annat EU-land, men när det gäller lagstiftning på jämställdhetsområdet finns fortfarande mycket att åstadkomma.
Grabbigheten har fortfarande förtur i samhället.
Det vore därför bra om alliansregeringen ansträngde sig något mer än hittills för att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. Det finns oerhört mycket att göra. Några exempel: Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger som sagt fortfarande fast sedan snart tio år. Likalönsprincipen är knappast helig för dagens företag.
Servicesektorn och merparten av den offentliga sektorn har de sämsta arbetsmiljöerna. Här dominerar kvinnor bland de anställda. Kvinnor med deltidsjobb missgynnas dessutom av alliansregeringens förändringar av a-kassan och av det nya pensionssystemet.
När den stora sjukfrånvaron analyseras visar det sig, föga överraskande, att det är kvinnor som är hårdast drabbade. Då handlar det om kvinnor som fått slita hårt i den offentliga sektorns allt mer slimmade arbetsplatser, där allt färre ska göra allt mer utan att större inflytande över vare sig lönebildning eller arbetsinnehåll. För att inte tala om alla dessa omorganisationer.
Det krävs mycket och hårt arbete för att lyfta upp det offentliga lönerna, att skapa förutsättningar för kvinnor till fortsatt utbildning och kompetenshöjning. I dag får en barnsköterska eller undersköterska dryga 20 000 kronor i månaden i slutlön. En skamlig ersättning för ett ansvarsfulla arbetsuppgifter, men inte unika när vi tittar på lönesättningen för kvinnodominerade jobb. Snarare ett normalläge.
Det vore heller inte fel om jämställdhetsfrågorna fick större tyngd utifrån ett bredare samhällsperspektiv. Positionerna måste ständigt flyttas fram i politiken, i arbetslivet och i familjen.
Det vore inte fel om jämställdhetsfrågorna fick större tyngd utifrån ett bredare samhällsperspektiv. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, fp, har knappast rosat marknaden utan snällt ställt upp för försämringar för landets kvinnor. Rätten till heltid försvann från dagordningen när alliansregeringen tog över. Positionerna måste ständigt flyttas fram; i politiken, i arbetslivet och i familjen. Nu har de gått i stå.