Ekonomistyrningsverket menar att överskotten fortsätter de närmaste åren för att år 2010 hamna på drygt 56 miljarder kronor. Det kommer alltså att finnas pengar att fördela, men det är också många som står i kö för att få del av överskotten. För politiker kan det då bli lätt att dras med i den eufori som de stora överskotten innebär.
Ytterligare positivt i svensk ekonomi är den låga inflationen, att ränteläget är lågt och att de finns en optimism i samhället om fortsatt bättre tider. Vi befinner oss också i inledningen av en avtalsrörelse, som om den går som den ska, ger extra pengar i plånboken.
Vice riksbankschef Irma Rosenberg har också tonat ner Riksbankens tal om att räntehöjningarna under de närmaste åren kan komma i snabb takt för att kyla ner den heta konjunkturen. Nu tror hon att inflationen kan hållas i schack och att räntehöjningarna i fortsättningen inte behöver bli alltför täta. Detta även om vi kan förvänta oss en fortsatt styrräntehöjning med 0,25 procent redan vid bankens nästa räntemöte. Därmed en höjning till 3,25 procent, vilket knappast påverkar ekonomin nämnvärt negativt.
I det här sammanhanget är det välgörande att Anders Borg så tydligt sagt nej till att minska det offentliga sparandet för att sänka skatterna med ytterligare 60 miljarder. Något som Svenskt näringslivs Urban Bäckström krävt. Inte en tanke från det hållet att fördela pengarna på sådant sätt att de som fått försämringar skulle kunna få det något litet bättre.
Enligt finansministern ska utgiftstaket ligga fast. Överskottet i statsfinanserna ska även fortsättningsvis vara två procent av BNP. Det gäller att samla i ladorna under goda tider. Dåliga tider kommer. Så har alltid skett i konjunkturcyklerna.
För finansminister Anders Borg är det dessutom en trovärdighetsfråga att hålla fast vid utgiftstaket, som en gång infördes av den dåvarande socialdemokratiske finansministern Göran Persson för att skapa trygga statsfinanser. Ingen finansminister värd namnet skulle heller handla på annat sätt. Försiktighet är en dygd hos den som håller i statens finanser. När motsatsen visat sig har det slutat i ekonomiskt moras, vilket den förra borgerliga regeringen så grundligt lyckades ställa till med.
När kraven kommer från småpartierna i regeringen och från Svenskt näringsliv om fortsatta kraftiga skattesänkningar får Anders Borg inte tveka: budgetdisciplinen får inte hotas. Ingen lätt uppgift. I grunden handlar det om att garantera och skapa förutsättningar för en stabil och långsiktigt tillväxt. Ingen önskar tillbaka till 1990-talets borgerliga låt-gå-politik.
I dag talar alla politiska partiet från vänster till höger tillväxtens lov, näringslivets organisationer finns med på tåget. Och visst går det att tala sig varm om tillväxt, men för ett exportberoende land som vårt hjälper det föga att vi försöker lyfta oss själva i håret. Vi måste förlita oss på att världsekonomin, därför är det så viktigt att statens affärer är i god ordning, men med fyra kockar i det ekonomiska köket ökar riskerna för missgrepp.