Olofsson slår mot facken
ARBETSMARKNAD. Det har inte gått mer än fyra månader sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. Då var det jubel i busken, ett jubel som snart fastnade i halsgropen när två ministrar snabbt fick avgå. Sedan kom a-kassedebatten, som den nya regeringen hade svårt att parera. Samtidigt sjönk opinionssiiffrorna som en sten. Viss oro i den borgerliga regeringen har sedan dess kunnat skönjas.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
egna utspel som förvirrar mer än vad de klargör.
Folkpartiet vill ha en ny politik för public service och vad gäller svensk vapenexport. På skolans område tycks man gå fram utan att tillfråga kollegerna i regeringen. Lars Leijonborg vill åter visa lejonklon.
Göran Hägglund vill ha sitt kommunala vårdnadsbidrag så snart som möjligt medan både folkpartister och moderater slår bakut. Väljarklippet att sänka fastighetsskatten, en av Göran Hägglunds hjärtefrågor, är skjuten på en oviss framtid. Ett läge som han inte tycks gilla.
Centerns Maud Olofsson kör ett eget lopp för att försämra arbetsmarknadslagstiftningen. Trygghetssystemen vad gäller jobben är kraftigt ifrågasatta i Maud Olofssons retorik. Just nu är angreppspunkten lagen om anställningsskydd. I morgon kollektivavtalen.
Moderaterna, som säger sig vilja slå vakt om den svenska modellen, blir allt mer tveksamma till denna hållning. Vi har fått en regering där
alla tycker om allt medan Fredrik Reinfeldt för det mesta håller tyst.
Angreppen på traditionell svensk arbetsmarknadspolitik är allvarlig. Människor vill ha trygghet i sina jobb.
Det har sedan länge framförts krav på ett flexiblare arbetsmarknad, om en avreglerad arbetsmarknad och om en arbetsmarknad där arbetsgivaren ensam ska bestämma över arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter. Målet är i grunden är att komma åt kollektivavtalet. Detta är en politik som Maud Olofssons och hennes centerparti numer står upp för: Krossa facket, men mjukt.
Angreppen på kollektivavtalen har pågått länge. Vi hör en helt samstämmig arbetsgivarkör uppbackad av den politiska högern vars enda tonart är en samfälld kritik av kollektivavtalet. Kollektivavtalet är skyldigt till allt ont på den svenska arbetsmarknaden. Från den höga arbetslösheten till lönebildningen.
Förenklat är budskapet: Ge företagen fria händer så löser sig alla problem.
Grundläggande för de allra flesta av oss är trygghet i anställningen och möjligheter att påverka vår egen arbetssituation. Även bland de många som i dag har projektanställningar, och andra tillfälliga anställningar, är drömmen om ett fast jobb med den grundtrygghet som detta innebär den viktigaste framtidsfrågan.
Det måste finnas ett grundläggande regelverk på arbetsmarknaden. Grunden är kollektivavtalet. Ett avtal som ger trygghet åt den anställde och konkurrensneutralitet för arbetsgivaren.
I dag kan inget företag gå in och konkurrera med andra företag i en och samma bransch med dumpade löner, sämre anställningsvillkor eller genom att använda oförsäkrad arbetskraft. Utan ett regelverk öppnas för ett allmänt godtycke. Det är lätt att inse vem som i så fall tvingas förhandla utifrån en ytterst svag situation. Utrymmet för social dumpning växer.
Sedan är det klart att Maud Olofsson, med sina utspel, ivrigt applåderas från arbetsgivarhåll och från Dagens Nyheters fackföreningsfientliga ledarsida. Vad annat var att vänta?
Frågan är hur länge högerregeringen tänker köra med dubbla budskap, dels Maud Olofssons antifackliga linje, dels arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins mer försiktigare hållning. där den svenska modellen på arbetsmarknaden fortsättningsvis ligger fast.
Men för hur länge?