Med Kronblom som föredöme
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om nyblivne fördettingen Tony Blair kan det skrivas - och skrivs! - mycket men en sak kan ingen ta ifrån honom: Han kunde i alla fall vinna val. En i all politik avgörande konst som det anrika brittiska arbetarpartiet nästan hunnit glömma bort under epoken Margret Thatcher då labour gick från det ena svidande valnederlaget till det andra. Inte förrän våren 1997 var den långa ökenvandringen slut, i och med den jordskredsseger som labour då vann under Blairs ledning.
En minst lika viktig roll för de tio framgångsrika regeringsåren sen dess har dock Gordon Brown spelat som finansminister. Att "labour inte kan sköta ekonomin" var länge nästan ett axiom i brittisk politik, men det lär bli svårt att påstå i fortsättningen.
Att Brown tjänat sina år för Rakel är det alltså ingen tvekan om. I fall han också är en lika formidabel valvinnare som företrädaren kan däremot bara framtiden utvisa. Senast 2010 lär han tvingas upp till bevis. Om den rivalitet mellan Blair och Brown som de skvallrats så ymnigt om är det väl enklast att säga att den sannerligen inte representerar något unikt i labours stormiga historia.
Och då är åtminstone en sak är klar: Värre än det var mellan Ernest Bevin, utrikesministern, och Anuerin Bevan, den dynamiske hälsovårdsministern, i Clement Attlees berömda efterkrigsregering kan det knappast ha varit.
- Han är sin egen värste fiende, lär någon ha sagt om Bevan till Bevin en gång. Bevins replik kom blixtsnabbt: - Inte så länge jag lever ... Politik på hög nivå har aldrig varit någon söndagsskola, allra minst inom det brittiska labourpartiet.
Men varför inte tala om något helt annat; om 80-åringar exempelvis? Känner ni ingen annan som fyller 80 i år - förutom Günter Grass och Jan Myrdal - så gör åtminstone Kronblom det. Kronblom är ju något så unikt som en äktsvensk seriefigur men har också i sin skrangliga gestalt kommit att förkroppsliga lättja och soffliggande.
Fast Ronny Ambjörnsson - professor emeritus i Umeå och en av landets främsta Kronblomexperter - hävdade redan för snart trettio år sen i en essä i Författarnas Litteraturhistoria att detta bygger på en missuppfattning. Noga sett är Kronblom allt annat än lat, påvisar Ambjörnsson. Han ställer sig bara hårdnackat vid sidan av all prestations- och konsumtionshysteri. En nästan revolutionär attityd i en tid då shopping blivit en religion med stormarknaderna som våra moderna tempel. Detta samtidigt som fritiden blivit en industri, medan någon fri tid paradoxalt nog knappast existerar längre.
I en sån tid - och särskilt nu på sommaren - vill jag snarare framhålla Kronblom som föredöme än som varnande exempel. Även om det kanske inte vore så bra för tillväxt och BNP så skulle det förmodligen gynna folkhälsan.