Mauderaterna siktar högt
SJÄLVSÄKERT. Fram till på söndag pågår centerns riksting i Kalmar. I sitt inledningstal var det en självsäker Maud Olofssons som framträdde. Hon var stolt över att alliansens kastat ut socialdemokraterna från regeringstaburetterna och att centern blivit riksdagens tredje största parti. Det gäller att hålla fast i de lyckliga tillfällena.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är uppförsbacke för Maud Olofsson och hennes tre regeringskolleger, där moderaterna är helt dominerande. Nu lovar Maud Olofsson att centern vid nästa val minst ska fördubbla valresultatet från 2002. Upp till 16 procent av rösterna ska partiet håva hem. Framför allt genom att satsa mer på storstäderna.
Vi har hört det förr och det har misslyckats. I storstäderna är det moderaterna som har företräde. Aldrig centern. Sedan må de nyliberala partiet kallas Stureplanscentern, men det hjälper föga när partiet konfronteras med storstadsverkligheten.
Maud Olofsson och hennes närmaste rådgivare må jobba hårt för att sätta centern till höger om moderaterna, men denna make over tycks inte attrahera nya väljare. Prata går, men det gäller också att kunna presentera en politik som attraherar människor. I detta har centern misslyckats. Istället för att gå framåt tycks man måla in sig i ett politiskt högerhörn.
Maud Olofsson har ett säkert grepp om sitt parti. Något som centerstämman redan visa högervridningen har accepterats av de flesta även om det finns röster som protesterar mot partiets vägval, men de har svårt att få sin röst hörd. Partiets ungdomsförbund tycks helt ha kapats av företagarnas Timbro. Nyliberalismen, som över tid tappar fortfäste runt om i västvärldens demokratier, är det allenarådande vägvalet.
Det gamla folkrörelsepartiet som framför allt byggdes av Gunnar Hedlund har fått stryka på foten för en gedigen högersväng in i nyliberalismens diffusa idevärld. Individualism och företagsamhet är de politiska ledorden. Inte rättvisa och solidaritet. Lägg därtill en märkligt negativ inställning till svensk fackföreningsrörelse och den svenska modellen för en rättvis arbetsmarknaden.
Det tidigare så EU-negativa partiet är numer riktiga EU-kramare. Kärnkraften får gärna finnas kvar. Skatterna ska sänkas för dem som har jobb medan arbetslösa, pensionärer och långtidssjuka hamnat i skamvrån. Den ekonomiska politiken har alltigenom ett gediget högermärke. Knappast modernt och knappast nytt.
Trots allt finns ändå en grundmurad folkrörelsesjäl hos många centerpartister. Inte minst ute i landets glesbygdskommuner, där centern hellre samarbetar med socialdemokrater än med partier i den borgerliga alliansen.
Det är att göra det lätt för sig att alltid tala om individen och att individens ställning ska stärkas gentemot samhället. För sjuka, arbetslösa och övriga svaga grupper finns inget att hämta hos Maud Olofssons centerparti. De passar inte in i det nya centersamhället.
Det systemskifte som Maud Olofsson, och den borgerliga maktalliansen eftersträvar, leder till ett kallare och mer egoistiskt samhälle. Argumentationen är kaxig, men grund.
Dagens centerparti har utvecklats till ett populistiskt högerparti som högljutt försöker få mandat för en politik, där redan privilegierade ska få det bättre på de svagaste bekostnad.