Mats Rosin: Var vi någonsin Bill med honom?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Analyser, rapporter, spekulationer ... Supertisdagen i förra veckan genererade lika många expertkommentarer som ett helt EM i fri idrott.
Självklart spelar det roll även för oss vem som leder världens enda supermakt. Och det saknar heller inte betydelse om det för första gången skulle bli en kvinna eller en svart.
Ändå går det inte att komma ifrån att det utrymme som hittills ägnats dessa kvalomgångar saknar alla rimliga proportioner. Särskilt jämfört med hur slumpmässigt politiken bevakas i andra, mer närliggande länder.
Den familjära tonen kan ibland också kännas löjlig. När blev vi "Hillary" allihop med fru Clinton egentligen? Minns någon att vi någonsin var "Bill" med hennes man?
Ständigt lika förvirrande i amerikansk politik är också detta att ena sidan kallas demokrater, vilket vi väl ändå får hoppas att deras motståndare också är. Men våra grannar danskarna är förstås ännu värre; dom har ju ett högerparti som kallar sig venstre.
Helst vill man ju ha rätt, men ibland får man vara glad att man huggit i sten också. När tidningen Vi gick över till månadsutgivning spådde jag att det bara var en tidsfråga innan kooperationens anrika blad snart skulle följa Veckojournalen i spåren mot den slutliga undergången.
Men Vi har faktiskt inte bara överlevt utan tycks må riktigt bra som månadsmagasin. Till fördelarna hör att man numera faktiskt hinner läsa den. Det hann jag i sanningens namn inte alla gånger förut.
Tätt förknippad med tidningen är ju Vi-skogen som faktiskt fyller 25 i år. Och om det är något jag skamlöst gör textreklam för så är det väl just detta skogsplanteringsprojekt i Kenya som inte bara motverkar ökenspridning utan även ger byggnadsvirke, foder till kreaturen och bränsle till kokeldarna.
Som biståndsinsats måste Vi-skogen höra till de mest lyckosamma. Och sämre blir den ju inte av att bara fem procent går bort i administrationskostnader.
Med åren har jag fått allt större sympatier för den typen av småskaligt bistånd. Insatser som förbättrar fattiga människors villkor i vardagen.
Den mest effektiva u-hjälp jag själv medverkat till under alla år är förmodligen ett rejält torrdass jag var med och finansierade åt en familj i Zimbabwe 1990, men träden jag planterat i Vi-skogen har också alltid känts särskilt meningsfulla. Därmed inte ett ont ord varken om Sida eller Rädda Barnen. Det behövs, alltihop och bäggedera.
För övrigt: Ni har väl märkt att vi lever i de tappade handskarnas tid? Över allt, längs trottoarer och cykelbanor ligger de och ropar hjälplöst efter sina ägare.
Vid kassan på Konsum är det likadant: Kartonger fulla av kvarglömda persedlar som ingen längre tycks behöva.
Rätta mig om jag har fel, men inte strösslade vi väl med handskar på samma sätt förr i världen? Ens så sent som på åttiotalet?
Varför har vi då plötsligt blivit så slarviga på senare år? Ett nytt mått på vår bortskämdhet? Eller bara ytterligare något som vi ska skylla på växthuseffekten?