Mats Rosin: Långt farväl från Fidel
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Läget påminner om Sovjet efter Bresjnevs död 1982. Några års övergångsperiod - Andropov och Tjernenko; ni minns väl dem? - innan Gorbatjov tog över och inledde perestrojkan på allvar.
Att Fidel Castro lämnar ett stort tomrum efter sig är för en gång skull mer än en klyscha.
Han har ju, som det heter, alltid funnits där. Nästan ofattbart länge, särskilt i beaktan av alla gånger CIA försökt mörda honom. En ännu större bedrift var väl att hans regim också överlevde Sovjets fall.
Få av oss kan räkna upp någon av förra århundradets ledare i Brasilien, Peru eller Colombia, ännu mindre i mer jämförbara latinamerikanska länder som Haiti eller Dominikanska republiken.
Det visar i vilken särklass Castro, på gott och ont, måste ställas. Inte ens Juan Peron, den argentinska arbetarklassens hjälte, gör honom rangen stridig bland latinamerikanska politiker.
Nå, frågan är förstås hur mycket han, Castro alltså, verkligen försvinner?
Det kan bli ett långt farväl. Fidel ska ju förbli en "ideernas soldat", bland annat som krönikör i partiorganet "Granma". Och oss krönikörer ska man aldrig räkna ut ...
Kommunistiska partiorgan har ju normalt brukat heta "Röda Fanan " eller något annat lika ståtligt. Men kubanerna valde alltså att döpa sitt till "Farmor" istället, efter den skraltiga farkost som hösten 1956 tog Castro, Che Guevara och de andra över till ön. Det är en påminnelse om att deras revolution i början inte var tidigare socialistiska revolutioner riktigt lik.
Att den stelnat med åren är dock ett sorgligt faktum. Nu växer på nytt hoppet om frihet för kubanerna, men vilken frihet?
Fattigdom och brist på grundläggande rättigheter är ju tyvärr - vilket många Kubakritiker gärna glömmer - inte direkt unikt i detta hörn av världen. Det som gör Kuba till ett undantag är i stället att man faktiskt lyckats bryta underutvecklingen på åtminstone några väsentliga områden: hälsovård och skola.
På Palmes tid hade Sverige därför också goda förbindelser med Castroregimen.
Det är en politik som en del socialdemokrater numera skäms och ber om ursäkt för.
Men varför det? Att med kontakter och bistånd försöka balansera och motverka Kubas ensidiga beroende av Sovjetunionen var rätt tänkt, om än kanske inte så framgångsrikt.
Då är det nog snarare mer genant om det nu - enligt förre biståndsministern Pierre Schori i Godmorgon världen i söndags - inte längre går att se skillnaden på vad som är socialdemokratisk Kubapolitik och vad som är ungmoderaternas.
För övrigt skulle jag aldrig frivilligt missa Vasaloppsstarten i morgon bitti. Något mer tv-mässigt får man leta efter.
De dryga åtta milen via Hökberg och Eldris kan man sen med fördel ägna åt reflexioner över skidsportens utveckling.
Bättre spår nu. Och skidorna var också helt klart sämre på Mora-Nisses tid. Å andra sidan slapp han bekymra sig om att visa upp dem i bild efter målgången.
Numera verkar det ibland vara väl så viktigt som själva placeringen.