Människor måste räknas
OHÄLSA. "Tror de att man kan spara hur mycket som helst på vården av sjuka människor? Det får vara nog nu! Var finns den solidariska och humanitära socialpolitiken, som värnar om människorna i första hand och beräknar de ekonomiska kalkylerna i andra hand? En politik som sätter folkhälsan och människorna före nedskärningar?"
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
regeringens klasspolitik. Ett exempel. Allt färre anmäler yrkesskador, och de som anmäls godkänns allt mer sällan.
Regelverkets syn på vad som är en yrkesskada stämmer inte överens med vad människor anser vara rätt och rimligt. Efterhand inser den som drabbats att det knappast är ide att anmäla en skada som uppkommit på jobbet. Risken är nämligen att hamna i en Kafka- liknande byråkrati, där bevisföringen från den enskildes situation så gott som alltid underordnas regelverkets otympliga byråkrati.
Medan arbetsskadeförsäkringen lever sitt liv vid sidan om människors vardagsverklighet får vi ständigt nya siffror på hur de stressrelaterade belastningssjukdomarna ökar. Framförallt bland offentligt anställda kvinnor. Beviskraven vad gäller arbetsskador har medvetet eller omedvetet skärpts, vilket radikalt påverkat möjligheterna att få belastningsskador godkända som yrkesskada.
I början på 1990-talet anmäldes årligen drygt 100 000 arbetsskador. Den siffran har sedan länge mer än halverats. I dag godkänns endast något tusental ärenden per år som arbetsskada. Samtidigt vet vi att allt fler slås ut från arbetsmarknaden.
Genom ett orimligt system har man på byråkratiskt väg så gott som helt avskaffat arbetsskadebegreppet. Tittar man ut i verkligheten kommer rapporter om att allt fler känner sig utbrända i takt med att stressen på jobben ökar. Allt fler drabbas av belastningsskador. Antalet långtidssjuka har ökat. Kostnaden för sjukförsäkringen har skjutit i höjden. Då inleds en jakt på de sjukskrivna istället för att ta reda på varför så många hamnar i utanförskap.
Ofta slutar det för den enskilde med en förtidspension. Alltför många får därmed avsluta sitt arbetsliv med knäckt självförtroende, ständiga smärtor och usla ekonomiska förutsättningar. Förutsättningar som den borgerliga alliansen ytterligare försämrat. Lägg därtill att antalet skyddsombud minskar i allt snabbare takt. Att så sker beror självfallet på att ingen längre lyssnar.
Viljan från ansvariga myndigheter att ta sig an arbetsskadefrågorna har blivit sämre i takt med att verksamheter centraliserats och att sparbeting går före effektiva åtgärder. Det är i dag hart när omöjligt att få en skada som uppkommit på jobbet klassad som en arbetsskada som också kan ge ersättning ur försäkringssystemet. Verkligheten är den att fyra av fem anmälningar till Försäkringskassan avskrivs.
Som om inte det vore nog drabbas de skadade av oändligt långa handläggningstider. Den rehabilitering som efterfrågas uteblir. Allt mer ansvar har dessutom lagts på den enskilde att bevisa att skadan verkligen härrör från arbets-livet. Något som framförallt drabbat kvinnor. Om detta tycks alliansregeringen inte bry sig.
Ett mönster i den förda politiken sedan den borgerliga valsegern i september 2006 är att trycka ner dem som redan har det svårt. Vi ser det på område efter område.