Leijonborg tvingas avgå
LEDARBYTE. På söndagseftermiddagen var Lars Leijonborg hyggligt säker på att han skulle kunna fortsätta som folkpartiledare. Ryktet sade att det tunga länsförbundet i Stockholm skulle ställa upp bakom Leijonborgs kandidatur vid landsmötet i Västerås i september. Nu blev det inte så.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En av huvudorsakerna till Leijonborgs tillkortakommande som partiledare var förstås det usla valresultatet 2006. Folkpartiets riksdagsgrupp nästan halverades. Eftervalskritiken var stenhård. Den grupp som leddes av Stefan Einhorn ansåg att partiet var toppstyrt och att många beslut fattades över huvudet på partimedlemmarna.
Lars Leijonborg har varit partiledare under tio år. Något av ett rekord inom ett parti som haft för vana att kasta ut sina partiledare i parti och minut. Man får gå tillbaka till Bertil Ohlins tid för att hitta en folkpartiledare som haft förtroendet så länge som Leijonborg. Han har varit en god politisk taktiker och lyckats övertyga sitt parti om den kraftfulla högersväng från socialliberalismen som partiet under hans ledning genomfört. Nu har han kommit till vägs ände.
Folkpartiet under Lars Leijonborg har gått i berg-och-dalbana. Inför valet 2002 var det på vippen att han hade förlorat sin partiledarpost. Då framträdde lejonkungen Leijonborg och lyckades dra åt sig drygt 13 procent av rösterna. Med den valframgången i ryggen fick Leijonborg mer eller mindre fria händer att bestämma politiken för folkpartiet, vilket visade sig vara en missbedömning.
Valförlusten 2006 kom inte som någon överraskning. Leijonborgs folkparti utvecklades till ett kravställarparti som försökte locka väljare med allehanda populistiska budskap om hårdare tag. Batongliberalismen fick ett ansikte.
Efter ett sådant bottennapp som valförlusten i höstas är det självfallet svårt att komma igen. Särskilt med en partiledare som tappat förtroendet. Lägg därtill dataintrångsskandalen hos socialdemokraterna. Leijonborgs förvandlades från lejonkung till en belastning. Nu tvingas han avgå. En ofrånkomlig utveckling.
Sedan är frågan förstås vad som ska komma istället. Folkpartister tycks vara ett ständigt optimistisk släkte. Nu krävs, som det heter, en riktig nytändning. Då framställs major Jan Björklund som den yttersta av lösningar av den framtida partiledarfrågan. Ingen tycks ha observerat att han tillhör en av Leijonborgs allra närmaste medarbetare, som ständigt backat upp sin partiledare och varit en av de ledande arkitekterna bakom den politik som nu fått Leijonborg på fall.
Den allt övergripande frågan är annars om folkpartiet över huvud taget behövs i den svenska politiken. Den liberalism som partiet står för är lika väl företrädd hos Fredrik Reinfeldts "nya moderata arbetarparti" som hos Maud Olofssons Timbro-center som den skulle vara i ett folkparti med Jan Björklund vid rodret.
Om de folkpartister som nu kastar ut Lars Leijonborg menar allvar med talet om nytändning måste istället socialliberalismen på allvar återupprättas. Sverige saknar ett vänsterborgerligt parti. Det borde finnas en politisk nisch för ett sådant, men frågan är om viljan finns för detta hos dessa ständigt så velande folkpartister.