Leijonborg och fp i hetluften
DATAINTRÅNG. Så har rättegången mot folkpartiets intrång i socialdemokraternas SAP-net inletts. Åter väcks frågan om Lars Leijonborgs del i denna valrörelsehärva. Visste han mer än vad han vill erkänna? Och i så fall hur mycket. Redan befinner sig Leijonborg på slak lina. Räddad av alliansregeringen, men misstrodd i delar av sitt parti.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Folkpartiet har i mycket sig självt att skylla. De senaste opinionsmätningarna visar också att partiet tappar allt fler sympatisörer. När den egna politiska själen åsidosätts, ifrågasätts också partiet. Det har blivit för mycket av populism och för mycket bugande för Fredrik Reinfeldt.
När man sedan försöker tuffa till sig, som när partisekreterare Erik Ullenhag angriper centern blir det bara fel. Det finns något desperat över folkpartiet.
Folkpartiets valframgång 2002 skedde på moderaternas bekostnad. Förmodligen välförtjänt då. Att de 13,2 procenten i valet för fem år sedan fick kammen att växa var ingen överraskning, men att detta sedan skulle användas för att dra partiet ytterligare några steg åt höger var desto mer uppseendeväckande, men för Lars Leijonborg tycks utvecklingen vara helt naturlig.
Den folkpartistiska vardagspolitiken formas sällan konsekvent. Lars Leijonborg brukar gärna, och ofta, till exempel tala om att lärarnas löner och status måste upp. När det handlar om de lågavlönade kvinnorna i Handels eller Kommunal är han förstås tyst som muren. Så var det med den jämställdheten.
I grunden är folkpartiet lika kluvet i sin politik som det alltid varit. Med sin nya populistiska politik håller man kanske ställningarna i den borgerliga alliansen men Lars Leijonborg med sin undanglidande och märkliga politik upplevs av allt fler som allt mindre trovärdig.
Nu är det inte bara ett ledarproblem folkpartiet lider av utan också ett politiskt. Jan Björklund är i bästa fall en något yngre och rappare kopia av den nuvarande partiordföranden. Om det nu vore han som stod på tur om Leijonborg får kicken. Det Björklund hittills visat är en markerad högerprofil.
Frågan är om folkpartiet över huvud taget behövs i den svenska politiken? Det skulle vara av nostalgiska skäl i så fall. Den liberalism som partiet står för i dag är lika väl företrädd inom moderata samlingspartiet som hos Maud Olofssons total- make- over- centerparti som inom folkpartiet.
Mot den bakgrunden upplevs det som om folkpartiet förtvivlat letar efter en ny identitet. Detta efter att ha lämnat socialliberalismen åt sitt öde liksom den stabila grupp av vänsterborgerliga sympatisörer som stödde denna politik.
Man behöver bara se till folkpartiets främsta käpphäst; skolan. Folkpartiets syn på den svenska skolan bygger till övervägande del främst på myter och överdrifter. Självfallet är inte skolan så förskräcklig som folkpartiet vill utmåla den. Här handlar det istället mer om att försöka vinna politiska poäng.
I alliansregeringen får folkpartiet hållas med sina omoderna ideer om framtidens skola, som mer känns som en återgång till 1950-talets skola, som tryckte ner eleverna och inte gav dem fria vingar. Är det en sådan skola vi vill ha? Ordning och reda, men var finns den nytänkande pedagogiken? Självfallet helt frånvarande.
Välordnade gymnasieskolor för de välsituerades barn och sämre villkor för alla andra. På så sätt ställer sig folkpartiet in i ledet i högerregeringens politik för dem som har och mot dem som har det svårare att få ekonomi, jobb och skola att gå ihop.
Exit Leijonborg!