Kulturspåren som växer igen
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vem som först gick den vet ingen. Förmodligen en fiskare, kanske en jägare, kanske någon bärplockare.
Ibland har stegen varit tunga, ibland lätta. Ibland har någon gått här med bröstet fullt av glädje, ibland värkande av oro.
Själva stigen är densamma, men inte trakten den leder genom. Landskapet har förändrats. Hygget där vi i min barndom fyllde våra byttor med blåbär och lingon täcks numera av mogen skog. På andra ställen gapar istället nya luckor, nya vyer, där det moderna skogsbrukets apparater dragit fram.
Jag underlåter aldrig att stanna upp vid det gamla torpet, omgivet av övervuxna stenrösen och multna stockrester. De ligger där som monument över ett omänskligt slit, karga villkor och storstilade odlarambitioner.
Numera ska man känna till det sen tidigare för att begripa att denna lilla gräsbevuxna glänta en gång rymde människors boning. Eller också ha ögonen med sig. Och förstå sammanhangen. Då ser man gamla kulturväxter sticka upp här och där. Aklejor,vildrosor...
Konturerna av en ringformad rabatt kan anas. Länge uthärdade rentav ett äppelträd här, som i trots mot naturlagarna. En stilla sensommardag kan det vara svårt att föreställa sig att detta en gång var världens centrum. Att här har ljudit röster, rop och glada skratt. Att här har grott förhoppningar och förväntningar. Att besökare dykt upp på stigen om söndagarna, att det kokats kaffe på järnspisen, att det satts fram ...
Men här har förstås också varit mörka höstkvällar, julaftnar och gnistrande vinterdagar då den återvändande solen förgyllt snötyngda träd och burit fram hoppet om våren. Allt detta är dock nu mycket länge sen. Nu tar skogen över igen. Odlingens glänta krymper för varje sommar. Tjärnen som förr blänkte som ett svart öga nedom sluttningen skyms sedan länge av en mur av växtlighet.
Och ättlingarna efter dem som bodde här? Spridda över landet lever de liv som den värmländske odlaren aldrig kunde föreställa sig. Några hundra meter längre bort ligger utsiktsplatsen och från den fortsätter stigen ner för berget igen, fast nu i motsatt riktning. Här nästan igenvuxen. Blåbärs- och odonris når upp till knäna.
Så blir det med stigar som ingen längre går. För att vi inte ids eller inte längre orkar. Andra risas igen av skogsmaskiner eller konkurreras ut av bilvägar. Få tänker på att stigarna är kulturhistoriska spår. Att det borde vara lika angeläget att bevara dem som de gamla redskap och möbler vi vårdar på hembygdsgårdar och museer.
Skogsbruket bör åläggas strängare krav mot att stigarna risas igen. Och vi som ännu orkar bör se det som vår uppgift att vandra dem åtminstone ett par gånger varje sommar, för att hindra dem att växa igen. Annars kommer dessa stigar inom några få år, för att stjäla en formulering av Tomas Tranströmer, bara att kunna hittas av någon som gått vilse.