Det är en gripande historia som har viss aktualitet även i vår tid. När jag fick se den på kyrkans barntimmar var det ett moraliskt budskap. I dag kanske någon skulle vilja visa det som ett exempel på hur fattigvården kommer att fungera om Alliansregeringen får sitta kvar. Men det finns faktiskt en annan tolkning också.
Frostmofjällshistorien utspelar sig på 1860-talet när vi hade nödår i Sverige. Åren 1867-1869 var det bedrövligt väder, med stormar, kalla somrar och missväxt. Det blev svält och mellan gårdarna gick tiggande barn och försökte få en brödsmula. Frostmofjällshistorien hade verklighetsbakgrund, men hade ett lyckligt slut. För många barn slutade det värre, med kölddöden på väg mellan gårdarna, i snö och kyla.
Från den här väderkatastrofen härstammar det gamla talessättet "År artonhundrakallt när katterna pinka ståltråd och askan frös i spisen". Det är en påminnelse om att klimatet har ändrats förut. När man lyssnar på dagens debatt verkar det finnas ett grundläggande missförstånd om att klimatet, om vi människor inte gör något, kommer att vara stabilt. Att vädret inte förändras om vi sitter still i båten.
Sanningen är att klimat är instabilt, det kommer köldknäppar och värmeböljor, det går i cykler om hundratals år. Förändringarna kan komma av sig självt, men påverkas också av krafter långt utanför vår kontroll som exempelvis solens aktiviteter.
Det finns ingenting i dag som säger att det kommer att bli bättre bara för att vi avstår från bilen och åker buss istället. Eller att den som flyger till Phuket är mer ansvarig för att klimatet går åt pipsvängen än den som tar tåget till Göteborg.
På så sätt är detta ett betydligt värre budskap än det som Al Gore och hela den nyuppkomna klimatindustrin predikar. Oavsett vad vi gör kommer vi förr eller senare att få en liten istid -
eller en värmebölja som bränner bort mycket av dagens etablerade kulturer. Inte på grund av buteljerat vatten, utan på grund av naturliga förändringar i solens strålning.
Och solen är på ett annat sätt ett sorgebarn. Den kommer inte att lysa för evigt. Förr eller senare, om några istider och värmeböljor, kommer den att börja tyna bort. Då är mänskligheten stekt en gång för alla.
Filosofiskt är det ett intressant problem att ta upp efter helgens excesser. Är allt detta vi skapat - storbilds-tv, julskinkor, dans runt granen, champagne - något vi ska försöka sprida vidare i universum? Eller ska vi sätta oss här och kverulera medan molnen hopar sig i fjärran?
Jag är imponerad av den medialt drivna klimatpanik som spridit sig globalt. Tänk om vi kunde samla samma styrka för att grunna fram ett sätt att ta oss vidare i universum. Klockan tickar allt snabbare. Eller ska vi stanna och vänta på det stora slutet - i tron att vi får ytterligare några jordevarv bara vi tackar nej till telefonkatalogen?