Klasskampen byter kön
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Scania-affären känner jag mig rent personligt störd av. Det måste vara tiden på Scania-Vabis (som det då fortfarande hette) på 60-talet som spökar.
Förmodligen är det samma förklaring till att mitt hjärta klappar för Södertälje i ishockey också, trots de geografiska skäl som egentligen talar emot.
Min karriär på Scania-Vabis blev dock kort, ett knappt halvår. Men sen dess vet jag i alla fall vad Vabis betyder: Vagnsaktiebolaget i Södertälje.
Vad man sen har för glädje av det, nu när det bara är Scania som gäller och företaget dessutom inte ens längre är svenskt heller.
Dagens datum kommer man ju inte ifrån, oavsett vilken sort man tillhör. Som karl är det alltid ett dilemma: Huka tills det blåst över eller ställa in sig i något protestled, med en skylt som det står "Ner med mig!" på?
De som hävdar att kvinnokampen gått i baklås tror jag överdriver. Kanske har tonläget varit något lägre ett tag, efter Evin Rubars "Könskriget" härom året och sen riksdagsvalet blev en flopp för Fi.
Men 8 mars är ju numera åtminstone medialt en hetare dag än 1 maj. Det betyder inte att klasskampen är över, men möjligen håller den på att byta kön. Någon betydelse måste det ju få att både LO, Saco och Kommunal leds av kvinnor.
Och ställer Fi verkligen upp i nästa års EU-val är nog faktiskt chansen större för Schyman & Co där än den var i riksdagsvalet. Fi kan mycket väl bli samma överraskning som Junilistan förra gången. (Kom gärna ihåg var ni läste detta först...) Full jämställdhet mellan män och kvinnor är det dock säkert långt till. Hur ska det någonsin kunna bli, vi är ju, som någon vitsare sagt, "inte ens av samma kön".
Men det är också dumt att förringa de framsteg som skett. Det är säkert inte lätt att vara ung kvinna på 2000-talet heller, men med namn som Mona Sahlin, Carolina Klüft och Susanna Kallur kan de knappast klaga på det saknas kvinnliga förebilder i alla fall.
Om de nu behöver fler än sina egna mödrar och mormödrar.
Gifter de sig behöver de inte slåss för att behålla sitt flicknamn heller. Inte ens detta har alltid varit någon självklarhet. Långt ifrån - när Karin Kock vägrade anta namnet Lindberg (hon var gift med stjärnadvokaten Hugo Lindberg) ifrågasattes det rentav om de regeringsbeslut hon undertecknade verkligen var lagliga.
Karin Kock var inte bara första kvinnan i en svensk regering, hon förde också en lång, till slut segerrik kamp just för kvinnors rätt att behålla sitt flicknamn efter giftermål.
Heder åt henne!
För övrigt är vi säkert några tv-tittare som ännu minns Yngve Gamlins "Första svamlaren". Och såg vi Carl Bildt i "Rakt på" i tisdags kväll var det uppenbart att han har en värdig - fast inte lika rolig - efterföljare i nuvarande utrikesministern.
Det vill till rutin för att en utfrågare inte ska drunkna i ett sånt ordflöde. K-G Bergström gjorde det inte, men nära var det.