Kenneth Jonsgården: Dirrarna tar för sig

Opinion2008-03-13 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kostnaderna för företagsledningarna i de stora börsnoterade företagen har ökat betydligt mer än andra kostnader under den senaste femårsperioden. Höga ersättningar och optioner sticker i ögonen. Ja, inte bara det. Många blir rent ut sagt förbannade.

Nu har både Aktieägarna och det av näringslivet och LO gemensamt ägda AMF så smått börjat reagera. Höga bonusersättningar gör inte att chefer jobbar hårdare. Att det skulle ta så många år av uppskruvade extraförmåner att komma underfund med det?



Den gemensamma nämnaren för den utveckling vi upplevt med allt större frustration är svaga ägare och okunniga styrelser. De institutionella ägandet har vuxit på det privata direktägandets bekostnad. I dag är det AP-fonder och andra pensionsfonder, som AMF, som är storägare i de börsnoterade företagen. De förvaltar pensionstagarnas pengar och ser tyvärr sällan styrelsearbetet som ett sätt att påverka. Ansvaret har därmed förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna.

När sedan företagen går dåligt, och de höga ersättningarna ligger kvar, blir människor förstås ännu mer upprörda över den pyramidala egoismen. Speciellt som de på samma gång ser hur det egna surt förvärvade och sparade pensionspengarna förlorar i värde, eller att den förväntade
löneökningen inte ens räcker till att betala höjningarna i den avreglerade elräkningen.



Sammantaget innebär detta att samhällsmoralen får sig en kraftfull törn. Kan de där uppe, så kanske vi här nere också kan fiffla till oss något lite.

I farans riktning ligger att de höga direktörslönerna fördjupat klyftorna i samhället. Avståndet har redan blivit stort mellan dem där uppe, vars ersättningar ökat på ett fullständigt orealistiskt sätt, och de många där nere som sliter för vårt gemensamma bästa i vården och omsorgen.

Medan löntagarna uppmanas att hålla igen på sina lönekrav kan vd:ar för våra börsnoterade företag sno åt sig alltmer av den gemensamma kakan. De har dessutom mage att vädja om återhållsamhet och ansvarstagande från sina anställda i deras lönekrav.



Svenska direktörers stora lönepåslag och förmåner är ett hot mot lönebildningen och samhällsekonomin, ett mycket större hot än utfallet av de något förbättrade löner för de yrkesgrupper som haft den sämsta löneutvecklingen under det senaste decenniet.

Samtidigt med direktörernas miljonrullning lyckas arbetstagarna i bästa fall, och under stort gny från arbetsgivarhåll, förhandla till sig avtal som ger medlemmarna några hundralappar extra i plånboken.

Här finns inga bonuspengar eller fallskärmar att hämta.

På 1980-talet hade en vd på ett svenskt börsnoterat industriföretag en lön motsvarande åtta arbetarlöner. I dag tjänar han i genomsnitt 28 gånger mer än industriarbetaren.

Det är en orimlig utveckling.