Jobben hade kommit ändå ...
JOBBEN. Aldrig har så många varit i arbete som denna julimånad. Äran tillfaller dock inte den högerledda alliansregeringen. Jobben hade kommit även med en s-regering. Analysen kommer från storbankernas chefsekonomer. Arbetslösa, sjuka och sysselsatta i Ams-åtgärder har således jagats helt i onödan.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Därmed är rekordet från juli 1990 slaget och ändå är bara 79 procent av arbetskraften sysselsatt mot 85 procent sommaren 1990. En paradox som förklaras av att Sverige under de sjutton år som gått, berikats med en halv miljon fler i arbetsför ålder.
Att vara sysselsatt är inte detsamma som att vara anställd. När anställda vaskas fram, sorteras 460 000 bort, och när det vaskas ytterligare ett varv visar det sig att så många som 857 000 bara har tillfälliga jobb. Det är 280 000 fler än rekordsommaren 1990 och även fler än samma tid förra året.
Ser man till hur många som har anställning och därtill fast anställning så är läget faktiskt sämre nu än 1990. Trots den fantastiska högkonjunkturen.
Förutom att de tillfälliga jobben ökar kraftigt har någonting annat anmärkningsvärt inträffat. Det är inte längre männen som står för den högsta arbetslösheten, det är kvinnorna och det är också framför allt kvinnorna som är undersysselsatta. Som får hålla till godo med timanställningar.
Utvecklingen tyder på att kvinnornas ekonomi försämrats. De är hel- eller deltidsarbetslösa från främst låglöneyrken samtidigt som de ska betala högre avgift till a-kassan just för att de tillhör grupper med hög arbetslöshet och de dagar de stämplar får de ersättning från en sänkt a-kassa. Kvinnorna behöver sannerligen varenda krona facken lyckats förhandla sig till i avtalsrörelsens låglönesatsning.
Nåväl De nya jobben blir allt fler och sysselsättningen är rekordhög, men den borgerliga alliansregeringen har ingen anledning att resa tuppkammen. Uppgången är inte deras förtjänst. Det är den starka konjunkturens förtjänst. Jobben hade kommit även med en s-regering.
Och det är inte oppositionen, utan storbankernas chefekonomer som står för den analysen.
Inte ens statliga Konjunkturinstitutets, KI:s, högste chef Mats Dillen vågar säga att regeringen Reinfeldts politik haft någon som helst inverkan på sysselsättningen.
Kärnan i alliansregeringens arbetslinje har varit att öka arbetskraftsutbudet. En målsättning som legitimerat försämringar i socialförsäkringssystemet för att finansiera skattesänkningar för dem som redan har mest. Fler har sökt sig ut på arbetsmarknaden, men det beror helt enkelt på att chansen att få jobb ökat.
Nordeas chefekonom Jörgen Appelgren påpekar i en TT-intervju att Norge haft en mycket kraftigare ökning av arbetskraftsutbudet än Sverige, utan att den norska regeringen gjort så mycket.
Ekonomerna tror att effekterna av regeringens politik för att få fler i arbete kan synas tydligare på lite längre sikt. Förhoppningsvis har de rätt. Men det kan också bli så att regeringens skattesänkningar tänder en inflationsbrasa som höjer räntorna och ökar boendekostnaden med 10 000-tals kronor och det slår mot konsumtionen och på sikt jobben. För detta varnar Handelsbankens chefsekonom.
Något för regeringen Reinfeldt att suga på när den i helgen samlas till kräftkalas på herrgården Harpsund för att mellan skål och vägg försöka enas om vilket parti som ska få igenom vad i höstbudgeten.