Jättelyften, vart tog de vägen?
LÖNELUR. Larmandet om de jättehöga lönelyften och regeringens expansiva finanspolitik förefaller ha skrämt Riksbanken att höja reporäntan. I onödan. Lönerna ökar avsevärt mindre än väntat och skattesänkningarna har gått till de redan mätta.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Konjunkturinstitutets prognos var att lönekostnaderna stiger till 4,9 procent, medan 4,2 procent var vad nationen tålde. Och de som fick mest i procent, märk väl i procent, inte i kronor, var de med lägsta lönerna; butiksanställda, hotell- och restauranganställda, Kommunals medlemmar inom vård och omsorg, fastighetsanställda med flera inom servicebranschen.
De där 0,7 procentenheterna som löntagarna i allmänhet och låglönegrupperna i synnerhet, alltså kvinnorna, "roffat" åt sig, innebar enligt KI:s prognos att 45 000 jobb går förlorade, att priserna på varor och tjänster stiger och reporäntan, som styr den rörliga bolåneräntan, åker upp med 0,30 procentenheter extra. Ett tungt ansvar att bära.
Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker höjde budet. I intervju i Dagens Industri (3/1) kallar Duker lönerörelsen för ett misslyckande. Han räknar med att löneökningarna hamnar på fem procent om året - långt över nivån i de centrala avtalen. "Det blir så dyrt att arbetsgivarna kan tvingas säga upp avtalen i förtid och ta strid med facket", skrev DI. I spåkulan såg Duker storkonflikter skaka den svenska arbetsmarknaden.
Såväl Konjunkturinstitutets som Svenskt Näringslivs profetior tycks emellertid sakna verklighetsförankring. Statistiska Centralbyrån och Medlingsinstitutet, som håller reda på löneutvecklingen, har månad efter månad gäckats i sökandet efter de påstådda jättelyften.
Istället har man hittat förvånande lågt löneutfall och efter en djupdykning i 6 000 företags löneutbetalningar står det klart att löneökningen hamnar på eller under fyra procent första året. De två återstående åren blir ökningen förmodligen lägre. Så brukar det vara.
KI:s påstådda överuttag på 0,7 procentenheter är således underskridet med marginal. Ska bli intressant att se om de där 45 000 extra nya jobben dyker upp nu. Om så inte sker är det i alla fall inte löntagarnas fel.
Olyckskorparna har kraxat i onödan, men det är värre än så. Olyckskorparna har lyckats skrämma upp Riksbanken att höja reporäntan, inte mindre än sex gånger under 2007 och på det sättet pressa många som lever på marginalen. Den som har ett bolån på en miljon till rörlig ränta, och det är många, har fått se sin boendekostnad stiga med 10 500 kronor netto. Lån till konsumtion har givetvis också stigit liksom företagens checkkrediter och lån till investeringar.
Prognoser är prognoser men betraktas som sanningar och ligger till underlag för viktiga beslut. Till det som får prognoserna att misstämma hör kanske att man inte räknat med pensionsavgångarna som börjat ta fart och innebär att äldre, dyrare arbetskraft ersätts med yngre, billigare och att väldigt många bara är deltids- och timanställda.
Regeringens expansiva finanspolitik i högkonjunktur, tycks inte heller fungera på det sätt prognosmakarna lärt sig i skolan.
Verkligheten stämmer inte med kartan när sju av tio skattekronor, som regeringen Reinfeldt delar ut, hamnar hos den mest förmögna tiondelen utan köpbehov, medan den stora hop, som verkligen behöver öka sin konsumtion, fått ytterst litet,
wingenting eller än värre, blivit fattigare.
Och inte har de blivit rikare efter Riksbankens räntehöjningar, det har däremot de redan rika blivit.