Det senaste man ville socialisera på en socialdemokratisk årskonferens i Västerbotten var begravningsväsendet och det kan ju inte kallas direkt visionärt.
Lika försvunna är också åsanissemarxisterna. I Thorbjörn Fälldins center fanns det ännu rum för dem, men tydligen inte i Maud Olofssons. Och den enda som fortfarande törs höja vänsterliberalismens fana i folkpartiet är Birgitta Ohlsson. Heder åt henne, men ack så ensam hon är.
Under de borgerliga åren 1976-1982 var det åtminstone tre som gärna och ofta fronderade: Bonnie Bernström, Per Gahrton och Carl Tham. Och eftersom vi vet hur det gick med dem; Gahrton blev miljöpartist, Tham socialdemokrat och Bonnie Bernström försvann helt från politiken, så ska det onekligen bli spännande att se var Birgitta Ohlsson också hamnar till sist.
Men mitt ärende i dag var egentligen sommaren. Och då är toaletterna längs turiststråken definitivt ingen skitsak. Få saker är så otrevliga som att tvingas uppsöka en nerskiten, stinkande toalett. Det kan lätt bli ett bestående minne av den obehagliga sorten.
Värre än både otömda soptunnor och fågelskit på fikaborden. Samtidigt är det heller inte många sommarfröjder som går upp mot ett välhållet gammaldags utedass. Ett som får en att verkligen fatta varför det en gång hette bekvämlighetsinrättning, ett ställe där luftkonditioneringen sköts automatiskt via spjälorna och där det fläktar behagligt underifrån medan man fördjupar sig i en Allers från 1996. Eller i en fuktskadad bok där både början och slutet är bortrivet.
Råkar man sen vara så ensam på platsen så att man kan sitta för öppen dörr så är lyxigheten fulländad.
Sommartid förvandlas vi ju numera till ett resandefolk. Att inte kunna resa någonstans har blivit värsta fattigdomsbeviset. I det gamla jordbrukssamhället restes ingenstans, åtminstone inte för nöjes skull. Folk fick skaffa sig miljöombyte på andra sätt så gott de kunde.
Ett sätt var att flytta ut i fäbodar eller bryggstugor. Och hade man inga såna fick det duga med att flytta upp på vinden - "opp på bottn" som det lite oegentligt kallades i mina hemtrakter - och sova där. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men i mer trångbodda tider var det faktiskt en lyx man verkligen såg fram emot.
Att någon gång få somna till regnets plapprande mot ett spåntak borde förresten vara alla förunnat även i våra dagar. Liksom att sen få vakna till humlors surr och svalors kvitter på utsidan. Nere i köket väntar en tallrik källarsval tätmjölk och en oläst Fantomen. Och utanför en sommar som knappt har börjat.
Såna sommarminnen behöver inga mörkrum, de framkallar sig själva och radar nästan upp sig i kö så här års. Vad beträffar sommarens dofter har vi väl sen var och en vår egen personliga rankinglista. Min egen, som jag inte vill undanhålla läsaren, skulle se ut så här:
Solvarma skogshallon.
Kärestans solbrynta hud.
Nyhässjat ängshö.
Färsk tallkåda.
Glad midsommar!