Nu dribblas det febrilt med vad som ska göras med reavinstskatten. Ska den höjas från 20 till 30 procent, eller? Ingen vet. Förslagen från olika remissinstanser haglar i luften. Däremot tycks de flesta, förutom regeringen, vara överens om att höjd reavinstskatt inte är bra.
I sitt valmanifest, som numera kan tolkas hur som helst, sade alliansen att en måttlig höjning av reavinstskatten skulle kunna komma för att se till att villaägare i storstadsförorterna skulle få sina skattesänkningar på mellan 30 000 och 75 000 kronor per år. Medan en villaägare i Norrland kan få betala några extra hundralappar i och med den nya villaavgiften. Det är den nya borgerliga rättvisepolitiken i ett nötskal.
Verkligheten är sällan den samma som på det nationalekonomiska ritbordet. Det mest skamlösa i högerregeringens retorik är att man hela tiden hänvisar till vetenskapliga fakta och en suddig vallöftesretorik för att genomdriva sin politik. Att sätta åt enskilda individer kan aldrig vara vetenskap. De dynamiska effekter regeringen hoppas på kommer att utebli.
Det nya egoistiska samhälle man håller på att skapa ger inte utrymme för något sådant. Människor som kan sno åt sig vad de kan. Det ser vi inte minst inom den av högerregeringen så hyllade finansvärlden. Girigheten har under det senaste åren fått en rad nya ansikten.
Omvärlden upplever det som om det vore fyra partipolitiska elefanter som traskar in i en porslinsbutik. Det mesta raseras. De som redan är drabbade drabbas mer medan de som redan befinner sig i en god ekonomisk position får det allt bättre.
I alliansens Sverige är det lönsamt att ha kapital och en riktigt dyr fastighet. Är du däremot arbetslös, sjuk eller pensionär så är du inte längre lönsam utan ska klämmas åt. Allt medan alliansgulascherna i Stockholms norra förorter smörjer kråset.
Det är en stötande politik. Klyftorna ökar liksom orättvisorna, men i alliansens värld tycks alla ha ett heltidsarbete med god lön. Samtidigt vet vi att drygt 600 000 människor i vårt land jobbar i visstidsanställningar, deltidsanställningar eller som springvikarier. Framförallt kvinnor.
Anders Borg är i bästa fall en hygglig ekonomisk teoretiker, men har sämre politisk fingertoppskänsla. Han lyssnar bara på sig själv och sina egna teorier med undantag för de fyra partiledare som bestämmer hur finansministern ska hantera sin uppgift. Det är klart att alla från Olofsson till Hägglund vill ha sin del av kakan. Ju fler kockar desto sämre soppa. Med fyra överrockar är Borgs mandat begränsat.
För första gången sedan den förra borgerliga regeringen 1991-94 höjdes marknadsräntorna i samband med vårbudgeten i april. Det skulle inte förvåna om Riksbanken fortsätter att höja reporäntan när den nya borgerliga budgeten läggs i september. Så Borg och alliansen måste upp till bevis.