Gruvstrejk då och nu
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Efter några dagar blev det så att jag tog tåget från Göteborg mot Kiruna. Bara det ett äventyr på den tiden. Ställvis trodde jag aldrig att jag skulle komma fram innan strejken var slut, men den pågick i nästan 60 dagar och avslutades av ren utmattning den 4 februari 1970.
Pengarna började sina i gruvarbetarnas strejkkassor även om uppslutningen från hela landet var enorm. Liksom det folkliga stödet.
I min minnesbild var det vackra stadshuset i Kiruna då alldeles nybyggt. Här samlades gruvarbetarna till strejkmöten så gott som varje kväll. Det glesade ut på slutet. En strejkkommitte bildades. Här stod Elof Luspa och Ture Rantatalo och talade för kommitte och fack. Och så en massa röster från dem som stod på golvet.
Då var det 4 800 gruvarbetare som strejkade. I dag cirka 1 800. Rationaliseringarna har gått hårt fram även inom gruvindustrin, men man producerar mer än någonsin och har vinster per anställd högre än någonsin. Större delen av den dåvarande svenska journalisteliten häckade också i
Kiruna. På baren i Ferrum. Också nybyggt. Den ene radikalare än den andre. Det var "fint" att vara vänster.
Strejken 1969, som inleddes i december, blev en vattendelare för Sverige och de fackliga rättigheterna. För det var kring dessa striden stod. Timlönen i gruvan var då cirka 12-13 kronor. Visst ville man få upp den, men gruvarbetarna ville också förhandla lokalt och inte under Gruvarbetarförbundet centralt. Det blev senare en extrakongress i Falun 1970 som skulle reda ut detta. Även där var jag med.
Dessutom ville man ha en bättre arbetsmiljö. Helt enkelt en säkrare gruva.
Folk var rent förbannade för att uttrycka sig milt. Litet av grunden till alla känslor hade faktiskt Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom lagt i och med boken
"Gruva", som kom i pocket
tidigare under 1969 och på så sätt kunde bli var mans egendom. Den lästes i gruvan. Odds bilder vara fantastiska. Saras text fylld av vrede mot arbetsförhållandena i gruvorna och värme för arbetarna.
Även om strejken slutade med en kompromiss, kom den att få stor betydelse. Den lade grunden till den arbetsrättslagstiftning vi har i dag och man kom att tuffa till sig vad gällde arbetsmiljön. Lönemässigt gav den inte mycket, men en oerhörd prestige för gruvfacket i Norrbotten.
Nu har gruvarbetarna gått ut i vild strejk igen. Jobbar man under jord ska man ha bra betalt. När LKABs direktörer snor åt sig duktiga bonusar och höga löner så ska även golvet ha del av den välmåga och de vinster för bolaget som de är med och skapar.
I dag handlar det mest om lönenivåer. Inte märkligt i ett samhälle som sedan 1969 utvecklats från att vara solidariskt till att bli allt mer ojämlikt. Gruvarbetarna i Malmfälten är väl värda en ordentlig löneökning. Någon måste sätta ner foten.
Liksom 1969 kommer LKAB-ledningen snart att bli varse att det inte är vilka som helst man utmanat.