Gapflabb, äckel och vetande
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu har jag skiftat inriktning lite. Jag är med i Kanal 5 och ett program med namn Boston Tea Party som någon slags "expert" i en panel med fyra andra diplomerade plugghästar.
Publiken är generationen som tror att fjärrkontrollen alltid funnits, från 15 år och upp till lite drygt 30. Och det är sannerligen en annan inriktning än myspyset i morgonsofforna.
Medan programledarna plockar in giftormar som får kräla runt på golvet, äter kött plockat från sina egna bakdelar, får nationalekonomiska frågor att bli diskussioner om sex, spelar dragspel under hypnos och prövar om vi i panelen vill äta hund, försöker vi experter hela tiden ropa in vetenskapligt belagda fakta i dumburken.
Plötsligt befinner jag mig i ett kaos av onödigt vetande. Som att när mördaren Joseph Samuels 1803 skulle avrättas genom hängning så vägrade han att dö, han dinglade i timtal i galgen. Publiken tröttnade och gick hem, bödeln blev hungrig och skar av repet och Samuels fick bli en fri man. Enligt uppgift knallade han "vid god vigör" iväg på nya äventyr.
Och visste ni, att under tidig medeltid drabbades delar av Europa av en massdanspsykos, folk fick spasmer, dansade runt hela dagarna och ägnade sig åt syndigt leverne. Denna dödsdans, Danse Macabre, som uppkom i skuggan av digerdöden, tros bland annat ha triggats igång av bett från Tarantula-spindeln. Därifrån kommer också dansen "tarantella"….
Så där kan jag hålla på i all evighet.
Jag grunnar mycket på om inte program som Boston Tea Party är själva brytpunkten mellan kunskapssamhället och upplevelseindustrin. Mediesvängen har ett behov av att bryta ständiga tabun, typ autokannibalism. Men tittarna vill inte bara ha underhållning som pendlar mellan gapflabb och äckel. De vill också ha något som liknar kunskap. Som bjuder lite motstånd.
Som mediekonsumenter njuter vi av att se barn ställa upp med sin falsksång i Lilla Melodifestivalen eftersom det visar att det moderna samhället ger alla deras 15 minuter av berömmelse. Men vi njuter minst lika mycket när Idoljuryn talar om för någon skrålande wannabe att de omedelbart bör söka upp arbetsförmedlingen och att de bör svära på Bibeln att inte ens ställa upp som toastmaster på en studentfest.
Vi vill inbilla oss att alla kan bli något. En ny Paul Potts. Men vill också få bekräftelse på vad vi vet. Nämligen att det bara finns en handfull i Sverige som verkligen KAN sjunga.
Detta är mediesamhället. Ni som inte gillar det kan läsa en bok. Eftersom Thomas Pynchon på fredag får Nobelpriset i litteratur kan det vara en god ide att stifta bekantskap med honom.