Ett slag för låglönejobben
LÖNEKRAV. Näringslivets direktörer ökade sina löner med 56 procent från 2002 till 2005. De anställdas löner ökade under samma period med 10 procent. 2005 var den genomsnittliga direktörslönen för de börsnoterade företagen 6,5 miljoner kronor. Kommunals lönekrav är i en sådan jämförelse mer än modesta, men ack så viktiga.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Håkan Pettersson kan driva igenom lönekraven.
Arbetsgivarna inom kommuner och landsting har inte varit sena att reagera. Lönekraven är för höga och någon jämställdhetspott kan det inte bli fråga om. Mönstret känns igen, men det måste finnas en gräns för det kvinnodominerade låglöneförbundets tålamod. Rättvisare löner måste läggas i vågskålen.
Trots ett tidigare gott förhandlingsarbete, och konflikter, har Kommunals medlemmar endast ytterst marginellt hämtat in någon futtig tiondels procent på en industriarbetarlön. I dag skiljer 16 procent mellan en medellön inom Kommunal och motsvarande för en medlem i något av LO:s industriförbund.
Löneglidning och lokala avtal har gjort att de LO-medlemmar som redan har högre lön kunnat förbättra denna än mer under den pågående avtalsperioden medan Kommunals medlemmar stampar på samma fläck.
Därför är det inte förvånande att många av Kommunals medlemmar reagerat och att irritationen växt mot det som man upplever som ett dåligt avtal. Med rätta frågar man sig varför löneskillnaderna cementeras. Är kvinnors jobb mindre värt? För tio år sedan tjänade en kvinna i Kommunal 90 procent av en manlig industriarbetarlön. I dag har industriarbetaren dragit ifrån ytterligare.
Så om inte detta vore nog har Kommunals medlemmar även tappat mot andra kommunanställda. Medlemmarna både i TCO och Saco har fått en bättre löneutveckling de senaste åren.
Kommunals medlemmar ska inte behöva nöja sig med ett sämre utfall än övriga grupper. l stället ska man minst ha samma löneutveckling som alla andra. Gärna med en jämställdhetstillägg för att utjämna löneskillnaderna.
Någon gång måste det vara de lågavlönade kvinnornas tur att få sin beskärda del av löneutrymmet i en avtalsförhandling. Inte minst nu när kommuner och landsting tillsammans kan notera miljardöverskott i sina budgetar. Det går inte bara att ställa upp och slita hårt. Det behövs pengar i plånboken också.
Tyvärr har LO inte i alla stycken lyckats göra mycket för att ta itu med löneorättvisorna. Kommunal har sedan länge lagt om sin lönestrategi, och har satsat på de lägsta lönerna. På sikt kommer detta att få stor betydelse när till exempel ingångslönerna höjs, men ännu har detta inte inneburit något större lyft. LO har inte lyckats skapa en samordnad kamp för höjda kvinnolöner.
S-regeringar har ofta har uttalat sitt stöd för Kommunals kamp, men i praktiken har inte mycket konkret och handfast gjorts för de lågavlönade offentliganställda kvinnorna.
I högtidliga sammanhang talas det vackra ord om facklig politisk samverkan. Men facket har inte gjort tillräckligt för att påverka det socialdemokratiska partiet i denna fråga. Det borde egentligen vara en självklarhet, eftersom socialdemokraterna numera är ett uttalat feministiskt parti.
Bild på Ylva Thörn
Bildtext:
Kommunals ordförande Ylva Thörn har en massiv medlemsopinion bakom sig i förbundets lönekrav, som om förhandlingarna går i hamn i bästa fall kan ge drygt 1 000 kronor mer i månaden i lönelyft.