Ett mord på demokratin

MORD. Attentatet mot Benazir Bhutto bekräftar bilden av en splittrad nation, där olika grupper bekämpar varandra. Mordet på oppositionsledaren Benazir Bhutto är också ett angrepp på en demokratisk utveckling i 170-miljonerslandet Pakistan. I dag är det litet som talar för att det redan så splittrade landet ska kunna enas.

Opinion2007-12-29 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
e Den 54-åriga Benazir Bhutto återvände till Pakistan den 18 oktober. Detta efter förhandlingar med Pervez Musharraf. Redan när Bhutto anlände till Pakistan utsattes hennes kortege för attentat, där minst 139 människor dog. Under en kortare tid satt hon också i husarrest.



Hon levde under hot och kusligt nog kom inte det dödande attentatet som en överraskning. Bhutto hade utmanat starka krafter både inom de radikala muslimska rörelserna i Pakistan, men också hos militären.



För en fortsatt demokratisk utveckling i Pakistan är mordet förödande. Det parlamentsval som utlysts till den 9 januari kommer med fortsatta oroligheter sannolikt att skjutas på framtiden. Den nyvalde presidenten Pervez Musharraf kommer sannolikt att koncentrera makten till sig själv genom att deklarera ett nytt undantagstillstånd. Det går knappast att garantera ett absolut rättvist och öppet val.



Det är sannolikt få som över huvud taget förväntat sig att det skulle kunna bli ett hederligt val, när politiska motståndare förföljs och där den främste oppositionsledaren nu är mördad. Istället tycks utvecklingen i Pakistan gå mot en hårdare regim, där militären skärper sitt grepp. Samtidigt kommer olika grupper, inte minst militanta islamister, att fortsätta sitt motstånd. Mot bakgrund av att Pakistan är en kärnvapenmakt och med allt vad detta innebär kommer spänningen i en redan överhettad region att öka.



Tanken var annars att Musharraf, som president, och Benazir Bhutto som premiärminister skulle dela makten efter valet om drygt en vecka. Nu är denna lösning krossad i ett blodigt attentat. Samtidigt är frågan om denna lösning hade fungerat i praktiken. Hittills har Pervez Musharraf haft starka maktambitioner. Viss popularitet tillskapade han sig när han störtade Nawaz Sharif-regimen 1999, men sedan dess har han själv utsatts för allt större kritik, men han skulle knappast släppt ifrån sig sin ledande maktställning till Benazir Bhutto.



Ända sedan självständigheten har Pakistan varit ett splittrat land. Militären har ständigt utgjort en "stabiliserande" faktor, som med hårda tag styrt landet. Vid de få tillfällen då militären funnits i bakgrunden har alltför många korrumperade politiker passerat revy. Även Bhutto, som varit premiärminister i två omgångar, har anklagats för att berika sina närmaste och inte ta hänsyn till de olika folkgrupperna i Pakistan och deras önskan om politiskt inflytande.



Lägg därtill att det redan förekommer inre konflikter. I gränslandet till Afghanistan har talibanrörelsen ett starkt fäste, och är en grogrund till fortsatt radikal islamistisk terrorism. Det är därför inte märkligt att al-Qaida sagt sig ligga bakom attentatet mot Benazir Bhutto.



Den närmaste framtiden för Pakistan är oviss. Mycket talar för att splittringen och de interna motsättningarna växer.

Det finns ingen kraft som just nu är kapabel eller har kraften att ena det splittrade landet. Sannolikheten är därför stor att armen, med hårda medel, även fortsättningsvis försöker hålla samman en nation som både geografiskt och etniskt är en kompromiss välsignad av det gamla brittiska imperiet, men inte anpassat till dagens verklighet.