Ett lyft för Kommunals kvinnor
LÖNEMATCHEN. Medan Handelstjänstemannaförbundet tagit ut 800 kabinanställda i strejk för bättre arbetsmiljö och på så sätt lamslagit inrikesflyget lyckades Kommunal förhandla fram ett avtal för sina drygt 400 000 kommun- och landstingsanställda drygt en månad innan avtalet går ut. Utan motsättningar eller varsel.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Drygt 330 000 kvinnor som tjänar under 20 000 kronor i månaden får dessutom ett extra lönelyft. En nödvändig satsning, men det finns mer att göra i framtiden för att höja de lägsta lönerna.
Det är alltså inte förvånande att Kommunals ordförande Ylva Thörn är nöjd. Det är ett av de bästa avtal Kommunal förhandlat fram. Dessutom lägger det ett perfekt golv för en fortsättning i nästa avtalsrörelse. Att få upp de låga kvinnolönerna måste fortsatt vara prioriterat.
Därmed inte sagt att kanbinpersonalen inom SAS måste få drägligare arbetsförhållanden. Rätt till matraster och tid att kunna gå på toaletten. Lönenivån i förhandlingarna är man nöjd med, men inte med den stressiga arbetsmiljön.
Låg lön och orättvisa arbetsförhållanden har gjort att den negativa stressen ökat även inom det kommunala avtalsområdet. Långtidssjukskrivningarna har ökat när anställda upplever sin arbetssituation som mer pressad. Det är framför allt på de kvinnodominerade arbetsplatserna som stressen ökat. Både privat, som i SAS, och offentligt.
I grunden är alla lika goda kålsupare.
Egentligen är det förvånande att politikerna Sveriges kommuner och landsting inte tidigare kunnat ta till sig den förbittring som funnits hos många av Kommunals underbetalda kvinnor. Kanske blev årets avtalsrörelse en vändning.
De offentliga arbetsgivarna måste betänka att det blir allt nödvändigare att ge sina anställda så konkurrenskraftiga löner som möjligt. De många kommunalarna med specialiserad utbildning, måste få sina löner efter kompetens och ansvar.
De unga som måste lockas till de nya viktiga arbetsuppgifterna inom vård och omsorg kommer inte att acceptera dagens låga löner.
Dessutom står både kommuner och landsting inför en konkurrenssituation på arbetsmarknaden. I och med att fyrtiotalisterna nu går i pension i allt snabbare takt måste nya anställda rekryteras. Dessa kommer knappast att nöja sig med dagens lönenivåer. Utan rimliga löner blir det svårt för vård och omsorg att rekrytera de anställda som kommer att behövas.
Samtidigt är det förstås bedrövligt att behöva konstatera att löneorättvisorna mellan kvinnor och män fortfarande består. Och inte bara i offentlig sektor. Inom den privata sektorn finns kvinnodominerade områden, där lönerna tillhör de lägsta på arbetsmarknaden.
Trots ett mycket bra avtal är lönerna inom den kommunala sektorn fortsatt jämförelsevis låga även efter årets avtalsrörelse. Så är det generellt inom verksamheter som domineras av kvinnor.
Ständigt sägs det att kvinnor inom vård och omsorg borde få ordentliga lönelyft, löneökningar som motsvarar utbildning och kompetens. Vi hörde det i förra avtalsrörelsen. Då hände inte mycket. Nu har ett första steg tagits, men det behövs flera.
Under många år har löneutvecklingen för de sämst avlönade kvinnogrupperna halkat efter den övriga arbetsmarknaden. Alla måste ha en lön som de kan leva på. Det borde vara en självklarhet. I årets avtalsrörelse har både Kommunal och Handels visat vägen.
För de lågavlönade kvinnorna återstår mer att göra, men årets avtalsrörelse har varit ett reellt genombrott för kvinnorna i LO.