En svensk hjälte i diplomatdress
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kanske regnade det ovanligt mycket också, fast det är jag mindre säker på. Mitt i alltihop kom dessutom den militärkupp borta i Chile som gav datumet 11 september dess första sorgkanter. En demokratiskt vald vänsterregering störtades, presidenten begick självmord och en fascistisk järnhäl sänkte sig över landet.
Vänsteranhängare förföljdes, tusentals fängslades, torterades eller "försvann". Till de få ljuspunkterna i detta inferno av blodigt våld och terror hörde den svenska ambassaden i Santiago som under ambassadör Harald Edelstam blev räddningen för många förföljda.
Om någon varit rätt man på rätt plats vid rätt tid så var det nog just denne Edelstam. Redan som mycket ung, i Oslo under tyskarnas ockupation, fick han heta "Svarta nejlikan" för sina orädda insatser för hjemmefronten och i Centralamerika på 60-talet hade han visat att han inte bangade för bilfärder genom vinande kulregn heller.
I inbördeskrigets Guatemala, där den västtyske ambassadören just blivit mördad, tackade han nej till beväpnad vakt utanför sin ambassad, med motiveringen att det kunde uppfattas som ett ställningstagande mellan de stridande parterna.
I stället fick en svart gris fungera som "vakthund" utanför Sveriges beskickning. Det gav rubriker, men väckte inte odelad förtjusning under kristallkronorna i Arvfurstens palats hemma på UD.
Olof Palme tycks däremot ha stöttat honom, även då han kom att tänja sina befogenheter till det yttersta i Santiago 1973. Kanske såg Palme en själsfrände i denne aristokrat med anarkistiska drag; han var ju själv inte så diplomatiskt fin i kanten alla gånger.
Flera hundra chilenare men även andra latinamerikaner undgick fängelse och tortyr och kunde få en tillflykt i Sverige, ibland sedan Harald Edelstam personligen nästan bokstavligt slitit dem ur dödens käftar. För detta har han också förblivit en hjälte på många håll i Latinamerika.
I Chile lär det finnas gator uppkallade efter honom. Samtidigt har han varit nästan bortglömd här hemma, fast han gott kan jämföras med Raoul Wallenberg.
Jag vill inte påstå att Michael Nyqvists porträtt av honom i den nya filmen "Svarta nejlikan" till alla delar övertygar. Man kan också lätt peka på brister. Kritiken mot enskilda detaljer är befogad, även om den ibland också haft smått bisarra drag.
Det spelar hur som helst ingen större roll; det är ändå en välgärning att filmen blivit gjord. Om inte annat kan den tjäna som botemedel mot vår kollektiva glömska. Den 11 september var ett mörkt datum att minnas långt innan attackerna mot World Trade Center 2001.
Och det fanns faktiskt också en en tid då man - ibland - kunde känna sig stolt över svensk utrikespolitik. Bland annat tack vare just Harald Edelstam.