Sannolikt är Slas svensk mästare vad gäller litterär produktivitet. Och på nordisk bas är det antagligen bara dansken Klaus Rifbjerg som är värre. Allt håller förstås inte högsta kvalitet men med tanke på mängden är det faktiskt förvånansvärt mycket som gör det.
Förutom alla böckerna hann Stig Claesson också med bildkonst och skrev flitigt i pressen, inte minst i fackförbundspressen där han ingår i en stolt tradition ända sen trettiotalet.
Bidraget i Sias julnummer 2007 bör vara ett av de sista han levererade. Egendomligt nog dröjde det länge innan någon kom på iden att samla dessa kolumner och ge ut dem i bokform. Inte förrän 2005 skedde det, med en volym som heter "Liv och kärlek". Etiketten klippbok värjde han sig själv mot redan i baksidestexten och man kan hålla med honom om att det hade varit en korkad benämning. Kåserier är det definitivt inte heller.
Prosastycken som handlar om det mesta. Om liv och kärlek, om väder och vind liksom om Klarakvarteren men också om den glesnande svenska landsbygd vars röster och stämningar han, Söderkisen, hade en alldeles särskild förmåga att återge.
Inget stycke är längre än två sidor men man ska av detta verkligen inte förledas tro att boken lämpar sig för sträckläsning. Eller att Slas skrev om ingenting bara för att hans texter handlar om allt möjligt.
Även som kolumnist i det lilla formatet avnjutes han bäst långsamt eftersom det han har att säga verkligen tål att begrundas. Ofta står det mer mellan raderna än på dem. Ett av styckena i urvalet handlar om hur Hemingway dog första gången. Ett annat om varför man bör undvika Falköping. Slas var oefterhärmlig. Både som stilist och då det gällde ämnesval. Hans boktitlar kunde vara värda ett eget kapitel. "Ni har inget liv att försäkra", "Skam den som fryser", "Om vänskap funnes"...
I tv syntes han nästan aldrig och dagspolitiken lämnade han vanligtvis därhän, men visst stod han till vänster, hälsosamt oberoende av åsiktsklimatets skiftningar.
Stig Claesson hörde till dem som tyckte att Stalingrad aldrig borde ha döpts om till Volgograd. Det var att sudda ut stadens symboliska betydelse som platsen för andra världskrigets mest avgörande slag.
Och staden detta slag utkämpades om hette faktiskt Stalingrad. Ingen dog för Volgograd, påpekade han. Att SVT hedrar Slas med att visa "Vem älskar Yngve Frej" i repris tar jag för givet.
Men lika självklar borde "En vandring i solen" vara, med Gösta Ekman i en av hans mest minnesvärda roller.