Dödssynder och dygdemönster
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Last är för mig huttrande löneslavar som står utanför dörren till sin arbetsplats, med en täckjacka från Kapp-Ahls mellandagsrea, och drar med desperat blick de sista nikotindropparna ur en lågpriscigarett, samtidigt som de pratar skit om konsultbrackan som ligger bakom senaste omorganisationen.
Lust däremot, det är några herrar som sitter runt ett bord med konjakskupa och cigarr, ivrigt konverserande Anders Borgs första riktiga budgetopus. Här råder värme och elegans. Lasten tar sig uttryck i ett tvångsmässigt förhållande, medan lusten är frivillig.
Det som ligger bakom och spökar är gamla traditionella föreställningar om att vi inte ska ha roligt eller njuta, ty då trillar vi ner i helvetets glödgade inferno. Vi kan lastkatalogens alla uttryck, det som brukar kallas "de sju dödssynderna": Där är högmodet, girigheten, vällusten, avund, frosseri, vreden och lättjan.
Mot detta står stegen till himmelriket, allt det förnämliga som dygd, öppenhet, avhållsamhet, flit, tålamod, medmänsklighet och ödmjukhet, rättrådighet, tapperhet, vishet och allt vad tusan det är som vi ska känna instinktiv dragning till.
Själv tror jag vi bestämt oss att den som vill leva ett bra liv måste pendla mellan dödssynder och dygder. Någon renodlad lösning finns inte. Jag tog ett exempel på detta i mitt föredrag och frågade publiken vilken av följande två herrar de skulle kunna tänka sig att fira jul med:
Den ene är en överklassherre, som dricker ett glas vin redan till frukost som han förväntar sig bli serverad i sängen. Han fortsätter sedan att "tuta" under hela dagen och tar en flaska champagne till lunch, och eventuellt också en till kvällsvarden.
Han tippar i sig ganska rejält vid måltiderna och sitter där med en fet cigarr och vrövlar över världsläget. Han tvekar inte att försvara ståndpunkter som han är helt ensam om och förväntar sig att andra ska inse att de har fel. Dessutom sover han enbart några få timmar per dygn, arbetar oavbrutet, gärna med ett glas whisky med vatten i handen. Han är dessutom oförskämd mot kvinnor.
Den andre herren är en tjänstemannason som fått kämpa sig fram i tillvaron. Han är vegetarian (men tar en korv ibland, och han gillar kakor) bland annat därför att han inte vill att djur skall dödas. Han älskar sin hund och är starkt engagerad för det han anser vara rätt och riktigt. Han är artig mot kvinnor och arbetar hårt för att ungdomen ska få en hedersam uppfostran.
Han är precis som herren från överklassen gärna uppe sent framåt morgonkulan, men sover till skillnad från denne gärna fram till lunch.
Vem väljer ni?
Jag vet att frågan är ganska genomskinlig. I det första gänget jag föreläste för valde de att ha den alkade aristokraten till sitt julbord, eftersom den andre verkade lite trist trots allt. I det andra gänget valde de entydigt den kakätande vegetarianen.
Jag gissar att ni läsare genomskådat mig. Herren från överklassen är Winston Churchill, medan tjänstemannasonen heter Adolf Hitler.
Inte undra på om vi har ett kluvet förhållande till det puritanska och lättjefulla.