Det nya försvaret
"Vi i Sverige har en homogen bild av vårt säkerhetspolitiska läge och de framtida utmaningarna". Orden är försvarsminister Mikael Odenbergs, m, uttalade vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är utifrån denna verklighet som Sveriges roll gentemot Nato och vårt ställningstagande till EU:s ambitioner om att utveckla en gemensam försvars- och säkerhetspolitik diskuteras. Inte minst denna vecka och under Folk och Försvars konferens i Sälen, där försvarsminister Mikael Odenberg i en debatt med försvarsutskottets nyvalde ordförande Ulrica Messing med all tydlighet gav besked om att det inte finns någon anledning att lämna alliansfriheten. Något medlemskap i Nato lär det heller inte bli tal inom överskådlig tid. Bra så.
Sedan är frågan vad herrarna i folkpartiet tycker om detta både Lars Leijonborg och skolminister major Björklund är ju uttalade Nato-vänner. Inom folkpartiet finns en tendens att vilja följa venstres politik i Danmark, där Danmark till och med har trupp i Irak. Och ett Nato-medlemskap har hög prioritet i folkpartiet. Herrar Leijonborg och Björklund borde sansa sig.
I förslaget till ny EU-grundlag, som långt ifrån är färdigt för godkännande efter folkomröstningarna i Frankrike och Holland, finns även ett försvars- och säkerhetspolitiskt avsnitt, där ömsesidiga försvarsgarantier mellan EU-länderna finns inskrivet. För de fyra neutrala EU-länderna, Finland, Irland, Sverige och Österrike finns ett undantag i vilket EU ska ta hänsyn till dessa ländernas "särskilda karaktärer" inom försvars- och säkerhetspolitiken. Sverige ska skynda långsamt och hålla fast vid sin traditionella alliansfrihet.
Svenska folket har också sagt sitt. I en rad Sifo-mätningar under de senaste åren har en kraftig majoritet tagit avstånd från ett svenskt medlemskap i Nato. Däremot finns det säkert utrymme för samarbete. Nato-organisationen har breddats. Allt fler länder är medlemmar. Däribland våra baltiska grannar, men därifrån till ett fullvärdigt medlemskap är vägen fortfarande lång.
Undantaget kan i och för sig tyckas svagt skrivet, men det finns i dag ingen anledning att ifrågasätta allvaret i den svenska säkerhetsdoktrinen, där alliansfriheten är den helt avgörande komponenten för en fortsatt trygg säkerhetspolitik. Sedan må folkpartister och moderater ivra allt vad de orkar för att vi ska gå med i Nato. Något stöd i folkopinionen för avsteg från alliansfriheten och för ett medlemskap i Nato finns inte.
Vårt land har stått utanför militärallianser sedan början på 1800-talet. Det finns ingen anledning att frångå detta. Särskilt inte när osäkerheten om hur en framtida EU-politik på detta område ska se ut, och hur långt solidariteten mellan medlemsländerna i skilda säkerhetspolitiska frågor ska sträcka sig. Tveksamheten kring viljeinriktningen är stor och under sådana förhållanden är det viktigt att Sverige behåller sin handlingsfrihet och kräver starka garantier för den alliansfrihet som en majoritet av svenska folket tydligt ställer sig bakom.
Sverige ska ha ett modernt, högteknologiskt och därmed flexibelt försvar anpassat till dagens säkerhetspolitiska situation i vårt närområde. Alliansfriheten ger oss dessutom möjligheter att agera självständigt och oberoende i internationella frågor. Det ska vi slå vakt om.