Den förlorade sonen och a-kassan
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Historien handlar om den äventyrlige sonen som tar ut sitt arv av fadern i förskott, reser utomlands, slösar bort slantarna på förlustelser, springer hos horor, blir fattig och hamnar i rännstenen. Sen kommer han hemkrypande till fäderneshemmet i syfte att ta arbete som daglönare. Men hans pappa kläder honom i bästa utstyrseln, ger honom ring på handen och till och med skor på fötterna - och låter slakta bästa gödkalven.
Hans bror blir förstås förgrymmad och klagar över att vällustingen ska belönas med det bästa huset förmår,
medan han själv, som gått och trälat på åkern, aldrig fått något extra.
Min sympati ligger helt på hemmasonens sida. En brits i drängstugan och ett mål mat kan den hemvändande sviraren få, visst, och en chans att arbeta med de andra daglönarna på deras villkor, men inte extravagans som om det narcissistiska beteendet ska belönas.
En jämlikhetsdiskussion tycker jag kan börja med detta kända exempel. Socialdemokratin vill ge alla chansen att förverkliga sina drömmar. Men socialdemokratisk jämlikhet innebär inte att alla ska ha det exakt lika, oavsett vad de gjort.
Klyftorna blir då mindre intressanta, såvitt vi inte ägnar oss åt moraliska dubier, dåligt samvete och partistrategiska synpunkter på hur Jante ska mobiliseras till valurnorna.
Sakligt sett blir Sverige inte bättre om - säg - alla som har mer än 100 miljoner kronor på kontot flyttar sig själv och pengarna utomlands. Och Sverige skulle inte heller bli sämre om världens alla rika troll bestämde sig för att flytta hit, om JK Rowling, Bill Gates och andra som skrattar hela vägen till banken, slog sig ner i vårt land och ägnade sig åt extravaganta utsvävningar som att äta rysk kaviar till frukost, dricka champagne till lunch och äta oxfile till middag.
Om vi håller med om det så kan vi inte heller rimligtvis klaga över "klyftorna" i samhället? Det viktiga blir istället att de som har det sämst har det så bra som möjligt.
Men det centrala är inte bara att den sämst ställde har det så bra som möjligt. Utan också vilka möjligheter det finns att förbättra sin situation. Det är till och med så att socialdemokratin kan tänka sig att inskränka något på levnadsnivån för den sämst ställde om det är priset som måste betalas för att öka förändringsbenägenheten och skapa utvecklingsmöjligheter för den enskilde.
Exempelvis vill socialdemokratin att den som blir arbetslös ska ha en hygglig ersättning. Men att den ersättningen bara är till för att ge chansen till omställning - hög ersättningsnivå och generösa erbjudanden om omskolning är vad som gäller.
Men den höga nivån försvinner efter ett tag och istället blir det då någon form av "plusjobb" eller "pysselsättning" för dem som inte tar sig in på den ordinarie arbetsmarknaden.
Tanken är att systemet inte ska fungera som en livstids försörjningsmöjlighet utan ge en kickoff till nya livschanser. Och då måste systemet innehålla tydliga signaler som får folk att ta sig i kragen.
Men hur bemöttes då detta sätt att betrakta jämlikheten av övriga på det socialdemokratiska seminariet? Har jag rätt eller har jag rätt?
Om det handlar nästa krönika.