Ja, jag tände till och med ett ljus för att skapa lite stämning omkring mig. Tyvärr blev det aldrig så spännande som det pågående systemskiftet borde ha bäddat för. Då jag slog av efter dryga tre och en halv timme kändes det mest tomt inombords.
Svensk inrikespolitik sammanföll nästan övertydligt med den märkliga vintern utanför fönstren: grådaskig, mild och utan klar riktning. Jo, jag vet: Man kan inte ställa samma krav på en partiledardebatt som på en teaterföreställning. Eller på en jaktstart i skidskytte.
Men lite måste det väl ändå kunna gnistra och spraka. Hur ska partipolitiken annars kunna engagera och locka fler än de direkt inblandade? I dag är det ju snart bara de som lever på den som bryr sig. Vore jag valstrateg, s, vilket jag gudskelov inte är, skulle jag nog också, alla fina opi-
nionssiffror till trots, finna det oroande att Mona Sahlin inte verkar få något riktigt bra grepp på Fredrik Reinfeldt.
Hur pressad statsministern än rent allmänt ser ut lyckas hon aldrig få honom i gungning, än mindre ner för räkning. Den lågmälda stil hon hittills använt har i alla fall inte bitit. Dags att pröva något annat.
Å andra sidan har partiledarens debattskicklighet kanske inte så avgörande betydelse som vi gärna tror. Handlade det bara om slagfärdiga repliker skulle Lars Ohly otvivelaktigt vara ledare för ett betydligt större parti än han är. Oftast och även nu i onsdags är det ju han som prickar in de flesta fullträffarna. Samma gäller i någon mån även Göran Hägglund. Fast i hans fall har jag svårare att hålla med om vad han säger.
Det finns faktiskt dagar då man får nypa sig i armen för att inse att den mannen verkligen beklär samma ämbete som Gustav Möller, Gunnar Sträng, Torsten Nilsson och Sten Andersson gjort. Ja, Bengt Westerberg också för den delen.
Om det trots allt var en något vassare Mona Sahlin än tidigare vi såg så satt jag alltså lika fullt och saknade de där riktigt drabbande bredsidorna mot regeringen. Det vilar faktiskt något defensivt över dagens socialdemokrati även då den går på offensiven.
Och tyvärr kan jag inte frigöra mig från misstanken att det avspeglar ett djupare politiskt dilemma. Socialdemokratin har ju alltmer gått mot att vara ett mittenparti mer än ett radikalt, systemkritiskt vänsterparti. Socialiseringar är det inte längre tal om, ekonomisk demokrati inte heller och av den alliansfria utrikespolitiken - en annan tidigare profilfråga - återstår snart bara skalet. Att då klargöra för väljarna vad som egentligen skiljer socialdemokrati från socialliberalism kommer tveklöst att bli en allt knepigare politisk pedagogik de närmaste åren.
Tack och lov finns det andra ljuspunkter här i livet än dem politiken har svårt att erbjuda. Januari är snart slut, påsken infaller rekordtidigt i år och om bara lite drygt två veckor kan vi fira fettisdag.
Håll ut!