Allt fler tvekar inför vårdnadsbidraget
Alliansregeringen genomför i alla fall något av det som de lovat. Kristdemokraterna har fått sitt vårdnadsbidrag. Nu kan kvinnor stanna hemma. Till låg ersättning. En redig kvinnofälla.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De kommuner som vill införa ett vårdnadsbidrag har hamnat i ekonomiskt bryderi. Den reform som skulle sjösatts den 1 juli i år fördröjs in på en osäker framtid. I bästa fall kan de familjer som så önskar få sitt vårdnadsbidrag tidigast i början på 2009, men inget är säkert.
Vårdnadsbidraget var en tung del i den valplattform som allianspartierna presenterade inför valet 2006. Efter långa överläggningar och kompromisser finns nu ett ihåligt vårdnadsbidrag som uppgår till 3 000 kronor i månaden, skattefritt och kommunalt finansierat. Det är frivilligt för kommunerna om de vill införa vårdnadsbidraget eller inte. Därför har en majoritet av landets kommuner tackat nej till vårdnadsbidraget.
Framförallt för att hela projektet känns litet unket kvinnofientligt i sitt 1950-talsupplägg. Hemmafrun är i dagens samhälle så gott som död, men tydligen inte i kristdemokraternas verklighet. Kvinnan hemma i köket och mannen som försörjare.
Trots att samtliga riksdagspartier satt etiketten feministiska på sig själva har detta inte resulterat i en radikalare jämställdhetspolitik. Bromsklossarna är många. Kristdemokraterna än av de mest framstående. Patriarkatet råder fortfarande bland högern. Arbetet för ett jämställt samhälle måste ständigt erövras och det är ett arbete som aldrig får stanna av.
Svenska kvinnors löner är bara 83 procent av männens. Kvinnor med deltidsjobb missgynnas av det nya pensionssystemet. Drygt en procent av toppcheferna i näringslivet är kvinnor. Tre av fyra kvinnor arbetar inom låglöneyrken i den offentliga sektorn.
Trots kampanjer tas långtifrån hälften av föräldradagarna ut av papporna. Mammor förväntas av samhället att alltid ta ett större ansvar för barnen. Något som också avspeglar sig på arbetsmarknaden.
Framförallt privata arbetsgivare föredrar anställda som inte förväntas föda barn och stanna hemma för att sköta barn. Därför har vi också den diskriminering vi har och en könsojämlikhet som måste bekämpas. Och så nu detta vårdnadsbidrag.
Göran Hägglund brukar peka på Norge som ett gott exempel på hur ett vårdnadsbidrag kan fungera. Den norska verkligheten talar dock sitt tydliga språk. Bidraget har inneburit att kvinnors möjligheter till framtida jobb försämrats. I dag avvecklas vårdnadsbidraget i Norge.
Det har vidgat ojämlikheten, inte minskat den.
Istället för ett vårdnadsbidrag borde högeralliansen ta ett tydligare grepp för ett jämlikare Sverige. Det vore heller inte helt fel om jämställdhetsfrågorna fick större tyngd utifrån ett bredare samhällsperspektiv. Positionerna för jämställdheten måste ständigt flyttas fram; i skolan, i politiken, i arbetslivet och i familjen.
Det är i det envetna vardagsarbetet som jämställdheten kan flytta fram sina positioner. Men då krävs också ett stöd i lagstiftning och i ett aktivt agerande hos politiska beslutsfattare på alla nivåer.
Alliansregeringen tummar på detta. Kvinnofällorna har blivit flera sedan alliansregeringen kom till. Deltidsjobb missgynnas, sämre a- kassa och jakten på sjukskrivna drabbar framförallt kvinnor.
Jämlikheten är satt på undantag.