Dagen före julafton var det patriarken Alf Svenssons tur att svära i kyrkan. Medan Hörnlund främst kritiserade fördelningspolitiken, attackerade Svensson jobbpolitiken. I båda fallen ändar kritiken i att regeringen tar från de ekonomiskt svaga och ger åt de ekonomiskt starka.
Alf Svensson konstaterar att regeringen kan visa upp siffror, staplar och kurvor som pekar åt rätt håll, men människan bakom siffrorna ägnas ingen tanke. Han kan inte längre försvara alliansens jobbpolitik som tvingar människor, oavsett ålder, familj och livssituation i övrigt, att bryta upp och ta jobb var helst i Sverige.
Arbete i all ära, men det får inte vara allt annat överskuggande, menar Alf Svensson och kritiserar försämringen av a-kassa och sjukersättning.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson var den som senast gav den hjärtlösa politiken ett ansikte. Budskapet, dagarna före jul, ljöd att sjukskrivna efter sex månader ska ha hittat ett nytt jobb för då ryker sjukersättningen. En iskall tajming.
Alf Svensson är inte ensam i sin uppfattning. Bifallet var rungande från läsare som på tidningars webbsidor fick chansen att tycka till. På aftonbladet.se var stödet i det närmaste hundraprocentigt och på dn.se, internetversionen av borgarnas kampanjorgan numro ett, sympatiserade inte mindre än 72 procent med Alf Svensson. Det borde få klockor att ringa både här och där.
Alf Svensson ställer man inte undan i någon skrubb. Han är ett tungt namn och han sitter i riksdagen och där finns med all säkerhet fler borgerliga riksdagsledamöter som har problem med att inför sina väljare försvara den politik som förs. När kommer nästa att säga sitt hjärtas mening? När? Inte om.
I opinionsmätningarna leder oppositionen med nästan tjugo procent över alliansregeringen. Socialdemokraterna ensamma är långt större än samtliga allianspartier tillsammans. Mona Sahlin har dessutom seglat upp som den partiledare väljarna har mest förtroende för, medan tilltron till statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt rasar.
Hur kan det komma sig att socialdemokraterna och Mona Sahlin får ett så starkt stöd? Ingen vet just någonting om vilken politik partiet kommer att föra under hennes ledning. Antagligen handlar det om förhoppningar och minnen om vad som en gång var.
Det intressanta är dock verkligheten och i den verkligheten styr och verkar moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna med Fredrik Reinfeldt som statsminister och väljarna är missnöjda med sin verklighet. De ogillar den politik som förs och de är oroliga för sin egen och sina anhörigas del.
Allt fler inser att regeringen sannerligen inte bara drar åt tumskruvarna på fuskare och lurendrejare. Även en ung, jobbsökande småbarnsmamma kan köras iväg från sambo och knappt tvåårig dotter till ett jobb 140 mil bort.
Socialdemokraterna och Mona Sahlin kan ta det rätt lugnt. Använda den här tiden till att studera, lyssna och lära; vad är det för politik väljarna inte vill ha och vad är det som värdesätts? Kan det möjligen vara så att den stora, tämligen välmående medelklassen inte vill lämna de fattigare och de med sämre förutsättningar bakom sig?
Finns det än en smula solidaritet? Låt oss tro på det.