I en undersökning för två år sedan så visste inte fyra av fem svenskar, 80 procent av befolkningen, varför vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni. Det kanske inte är så konstigt. Det är ju nämligen en konstruktion. 

I de allra flesta redogörelser för varför vi firar Sverige just denna dag så hänvisas det antingen till att Gustav Vasa valdes till kung 1523 och att Sverige då vann sin självständighet, det andra brukar vara att landet fick en ny regeringsform 1809 detta datum, en ny grundlag som gjorde slut på det kungliga enväldet.

Det hade säkert gått att hitta andra historiska händelser på andra dagar under sommaren eller befintliga helgdagar, som midsommar, som med större gensvar eller folklig förankring. Men det blev den 6 juni. Enligt historikern Maja Hagerman berodde detta mest på att Skansens grundare, Artur Hazelius, behövde locka besökare till sitt nya museum, ett Sverige i miniatyr, genom olika festligheter och historiska parader.

Detta åstadkom Hazelius genom att helt enkelt förkunna den 6 juni till en "stor fosterländsk festdag" som firades i den blågula svenska flaggans tecken. Efter det kom den 6 juni att firas som svenska flaggans dag och när det 1983 blev aktuellt att införa en nationaldag var dagen redan inarbetad, inte förrän 2005 blev det en helgdag. På bekostnad av att vi förlorade annandag pingst.

Att vår svenska nationaldag saknar folklig förankring kan nog de allra flesta hålla med om, sannolikt samma fyra av fem svenskar som inte vet varför vi firar just den 6 juni. Det är inte på samma sätt som när norrmännen går ut på gatorna den 17 maj, deras grundlagsdag. Bakgrunden till den var den korta period som Norge var självständigt från Danmark innan man tvingades in i union med Sverige. Dagen firades sedan under hela unionstiden som en protesthandling mot den svenska överheten och firas idag med stolthet och folklig förankring i det faktum att man inte bara klarat svensk överhet utan även den nazityska ockupationen under andra världskriget.

Eller varför inte våra grannar i Finland som den 6 december firar sin självständighet från det ryska kejsardömet, då man tack vare den ryska revolutionen kunde bryta sig lös från tsarens påtvingade ok. En självständighet som man lyckades bevara genom vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget.

Vår svenska nationaldag föddes, lite förenklat, ur Hazelius marknadsföringsknep av Skansen. Det byggde på nationalistiska strömningar som låg i tiden men likafullt bars fram av en liten men högröstad krets i den svenska överheten som bestämde sig för att just den dagen skulle firas.

Vad är det jag vill säga det med här? Ska vi inte fira Sverige? Såklart vi ska! Sverige är fortfarande ett av världens friaste och mest demokratiska länder, vi har ett väl utbyggt om än underfinansierat välfärdssamhälle.

Skola, sjukvård och äldreomsorg tillhör fortfarande bland de bästa i världen fastän det eroderas. Vi har världens äldsta tryckfrihet och yttrandefrihet, vi har stor tillit till demokratin. Detta är däremot under angrepp. Inte minst från regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna.

Så fira Sverige för vad vi, folket, gjorde det till. Inte för vad nationalisterna försöker göra det till.

Det Sverige de säger sig värna är i själva verket det som de vill störta. Det Sverige som de dagligen ägnar sig åt att smutskasta. Svärjevänner kommer aldrig vara Sverigevänner.