Den sjätte juni firar vi sedan år 2005 Sveriges nationaldag. Innan dess högtidlighölls dagen som Svenska flaggans dag. Tyvärr är vi svenskar inte särskilt bra på att fira nationaldag. Det svenska firandet ligger ljusår från det norska, franska och det amerikanska firandet. Detta handlar till viss del om nationaldagens svaga historiska koppling men också om vårt svenska sinnelag. Vi ska inte förhäva oss – inte ens på nationaldagen.
Men detta innebär inte att vi svenskar är mindre stolta över vår nation än vad amerikaner, norrmän eller fransmän är. Vi älskar vårt land i minst lika höga grad. Vi är bara inte vana att visa det på samma sätt.
En av de nyare traditioner som växt fram i vårt land är välkomnandet av nya svenska medborgare på nationaldagen. Det är en oerhört fin tradition som verkligen visar att nationaldagen är till för oss alla – oavsett vilken bakgrund vi har. Vi är alla stolta svenskar denna dag – och dagen är vår. Att vara svensk handlar nämligen inte om vilken etnicitet vi har, inte heller om vilken hudfärg vi har, inte heller om vi är ateister, troende kristna eller tillhör någon annan religion. Det handlar om att vi är en del av vår svenska gemenskap och om de värderingar som knyter vårt land samman.
Artisten Timbuktu, eller Jason Diakité som han egentligen heter, sade följande när han i december i fjol mottog ett pris i Riksdagshuset för sitt antirasistiska arbete. Han höll upp sitt pass och sade:
”Jag tog med mig en sak idag som jag bara brukar ha med mig när jag lämnar Sverige, och det har jag inte gjort nu för jag kom med en väldigt kort taxifärd. Jag tog med mig detta här, det brukar jag bara ha, som sagt, när jag lämnar Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till, var jag kommer ifrån.
Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här samlingen papper. Det är inte alla som bor i Sverige, som lever i Sverige, som har ett sådant.
Jag tog med den idag för att säga att detta är mitt bevis i alla fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet, det är och förblir rasism. Och ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte om att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och min personlighet.
Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges. Jag kräver att få känna mig säker i Sverige. Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar. Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhälle.
Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.”
Dessa ord borde vi verkligen bära med oss i morgon när vi firar vår nationaldag. Jasons ord har bäring på oss alla, oavsett om vi är födda i Sverige eller inte.
Jasons ord berör oss alla och handlar om en tillhörighet i ett samhälle där vi alla får lov att vara oss själva men där vi också måste komma med vårt bidrag till samhällsgemenskapen. Vi är alla stolta svenskar – och det ska vi bära med oss varje dag.