Kallduschen. Minns min reaktion första gången det stod klart för mig. Jag var skakad, hade svårt att fatta. Våra föreställningar om våldtäkt och våld i nära relationer bygger oftare på dramatiseringar via tv och film än verkliga händelser. Tystnaden i det verkliga livet är fundamental, för få förstår varför hon inte berättar, inte går trots att det bevisligen återkommande leder till döden.
Tänk om kvinnor och barn kunde lita på att de räckte med att berätta? Aftonbladet har gjort en granskning av ett antal fall där våld och övergrepp mot barn pågått flera år innan samhället ingripit, trots att barnen berättar. I ett lokalt omskrivet fall ringer barnet polisen och berättar om våld i hemmet, men tyvärr har lagen om barnfridsbrott vid händelsen inte trätt i kraft och därför kan vårdnadshavaren förbjuda att barnet förhörs och avlägger vittnesmål.
Det är inte heller självklart att få rätt i en domstol, inte ens om du har fått rätt i domstol, t.ex.och besöksförbud utfärdats kan en kvinna vara säker. Har man delad vårdnad om barnet, och den utsatta vägrar ”samarbeta” med sin förövare kan hon i stället förlora vårdnaden, eller tvingas möta förövaren. Vilket förra året i ett fall fick en dödlig utgång.
När förtalslagen skärpets var det för att ”hämndporr” blivit en grej. Ja ni fattar,2022 kan man fortfarande använda det faktum att kvinnor gillar att ha sex emot dem. Ska man skratta eller gråta när kvinnor som efter år av tigande äntligen vågar berätta om vad som hänt dem blir dragna inför domstol och kan hamna i fängelse för det. Nej, igen, jag förordar inte folkdomstolar, det rimliga är att det är samhället som skyddar barn och kvinnor samt lagför de män som misshandlar och våldtar. För våldet medför orimliga kostnader, inte bara för dem som utsätts.13 miljarder. Lågt räknat är det notan för mäns våld mot kvinnor i Sverige, det är mer än migrationsposten i statens budget. Ändå finns inget parti i Sveriges riksdag som bildats för att kasta ut alla män som slår ur landet. Är det inte konstigt?
När kvinnor medvetna om priset de kan få betala för att berätta ändå gör det, är det för att vi som samhälle ska vidta fler åtgärder, för att göra det enda rimliga och se till att samhället skyddar kvinnor och barn från våldsamma män, lagför och utdömer ett straff. Jag tror vi är på rätt väg, med straffskärpningar, mer resurser för utredning, samtyckeslagen och barnfridsbrottslagen men vi måste göra mer.
I riksdagensdebatten om Mäns våld mot kvinnor, underströk justitieministern att det är männen som slår som ska tvingas flytta på sig när det kommer till bostadsfrågan och att regeringen vill gå vidare med en översyn om regler för vårdnad och umgänge med barn, och där ministern uttryckligen sa att ett barn inte ska behöva träffa sin förövare. När jag var barn minns jag att det hända att man sa ”han är inte snäll mot sin fru” även om det var ovanligt. Idag vet jag att flera av mina jämnåriga skolkamrater var barn som bevittnade våld.
Vi måste alla sluta tiga. Vi måste våga fråga.
Det får vara slut med helt orimliga krav på offer att skydda sina förövare, som förväntas ta ansvar för allt från hans karriär till hans familj. Är det inte dags att lägga ansvaret där det hör hemma? Och att inse att det finns betydligt värre saker än att fråga hur en kvinnas skador har uppkommit.