”Detta är inte krig, detta är mord”, kommenterar Noam Chomsky. Och likräkningen ger honom rätt. Det gick minst 25 döda palestinier på varje död israel. Därför är det inte att förvånas över rapporterna om palestinier som jublar åt nyheten att raketerna nu når Tel Aviv.
”Det är inte bara jag som måste känna skräck, nu känner de också skräck”, säger en palestinsk kvinna. Det är en djupt mänsklig reaktion – offrets känsla när åtminstone en del av smärtan, skräcken och förnedringen återgäldas, när gärningsmannen får känna vad hon själv känner.
Det gör emellertid inte att Hamas raketattacker är lagliga. Det är ju andra civila som drabbas. Raketbeskjutningarna är urskiljningslösa och därför i strid med krigets lagar. Israeliska civila är lika oskyldiga som palestinska civila. Och samma mänskliga reaktioner som den som den palestinska kvinnan gav uttryck för frodas också i Israel.
Extremism blir resultatet; fanatikerna i Hamas som skjuter raketer på civila israeler och högteknologiskt israeliskt bombardemang mot civila palestinier som motiveras med herrefolksretorik. ”Vi måste bomba Gaza tillbaka till medeltiden och förstöra infrastrukturen, inklusive vägar och vattenförsörjning”, förkunnade en israelisk regeringsledamot. ”Gazas invånare är inte oskyldiga… Vi måste jämna hela bostadsområden med marken. Jämna hela Gaza med marken. Amerikanerna slutade inte vid Hiroshima”, skrev Gilad Sharon (son till förre primärministern Ariel Sharon) i en artikel i The Jerusalem Post som uppmanade till folkmord på palestinier.
Det barn som föds som palestinier i Gaza är skyldigt. Och skyldiga får dödas, det är Gilad Sharons budskap. Så föder kriget extremismen, så föder extremismen kriget.
Så är båda sidor lika ansvariga? Nej. Israel har huvudansvaret. Socialdemokraternas uttalande i fredags som underströk detta och deklarerade att Sverige bör erkänna staten Palestina var därför en välbehövlig och riktig markering.
För här, liksom internationellt, driver förespråkarna av Israels politik att Israel har rätten på sin sida. Möjligen, säger några av dem, kan vi kritisera Israels sätt att föra krig. Men rätten att försvara sig mot Hamas raketattacker är självklar. Det är fel. Israel har ingen självförsvarsrätt gentemot de områden som det ockuperar. Den som hävdar motsatsen ignorerar en av de viktigaste lärdomarna av andra världskriget. Nürnbergrättegångarna slog nämligen fast att en ockupationsmakt aldrig kan åberopa självförsvar när dess soldater bekrigar motståndsrörelser. Den enda part som kan åberopa självförsvar är de ockuperade. Alla krigshandlingar utförda av ockupationsmakten är definitionsmässigt olagliga – alltså även om ockupationsmakten följer reglerna för hur krigföring får utövas, vilket Israel inte gör.
Israel har inte någon som helst rätt att bekriga någon palestinier – varken civila eller de som är medlemmar i motståndsrörelsen. De har nämligen ingen rätt att ockupera. Ockupationsmaktens rätt består i att lämna de områden som har ockuperats. Det är därför som en av världens mest välkända folkrättsexperter, Michael Mandel, på frågan i vilken utsträckning som Israel har rätt att åberopa självförsvar, svarar: ”Ingen, de har inget juridiskt argument för självförsvar. Faktum är att det Hamas som har rätt till självförsvar”.
Israel hävdar visserligen att det sedan tillbakadragandet 2005 inte ockuperar Gaza. Men enligt det internationella samfundet rör det sig alltjämt om en ockupation. Av två skäl. För det första därför att Israel utövar en de facto ockupation, genom sin sjöblockad och sitt luftherravälde samt återkommande militära interventioner. För det andra, därför att Gaza endast är en del av de ockuperade områdena. Detta slogs senast fast i säkerhetsrådets resolution nummer 1860 från 2009: ”Gazaremsan konstituerar en oskiljbar del av det 1967 ockuperade territoriet och kommer att utgöra en del av staten Palestina”. Ett partiellt återtåg på marken från en del av detta territorium gör inte att ockupationen av territoriet som sådant har upphört. Först när alla delar av de områden som har ockuperats överlämnas till palestinierna upphör ockupationen. Således ska Israel fortsätta att betraktas som en olaglig ockupationsmakt.
Därför måste varje diskussion om konflikten, ta sin utgångspunkt i Israels ockupation av de palestinska områdena, från att Israel bär huvudansvaret. Och världens budskap måste vara enkelt och klart: ockupationen av samtliga delar av de palestinska områdena måste upphöra, kolonialismen genom bosättningarna få ett slut, blockaden upphöra, muren på ockuperad mark rivas och flyktingarna få rätten att återvända.