”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka. Strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.” Det här är texten till en sång. Det är inte vem som helst som sjunger den. Det är Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Inte heller är det fråga om en ungdomssynd i ett avlägset 1990-tal. Året är 2009 och Jimmie Åkesson har varit partiledare för Sverigedemokraterna i fyra år.
Sverigedemokraternas partitopp är på intern konferens. Vad de inte känner till är att en av de närvarande är en wallraffande reporter från Sveriges Radio som spelar in alltihop. Senare på kvällen övergår allsången i blandade godingar i genren vitmaktmusik med band som skrivit texter som manar till att döda judar. Kvällen avslutas med ”Friheten Leve”, en nazistisk kampsång av Sven Olov Lindholm, svensk nazistledare under 1930-talet. ”Väldigt pompig”, säger en av de närvarande som också är ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund.
Efter avslöjandet handlade mycket av diskussionen om det etiskt försvarbara i att på det här sättet infiltrera ett parti. Men den större frågan är naturligtvis hur Jimmie Åkesson fem år senare fortfarande kan vara partiledare. Det var Jimmie Åkesson som skrålande sjöng om mordet på Olof Palme, det var inte reportern som fick honom att göra det.
Sanningen är den att ingen annan partiledare skulle ha kunnat sitta kvar om något som ens varit i närheten av detta hade avslöjats. En partiledare som hyllar mordet på en svensk statsminister och en partiledning som gillar ”pompig” nazistmusik – sådant kan bara ske i Sverigedemokraterna utan att det blir några efterverkningar. Men egentligen bör vi inte förvånas. Partiet har sitt ursprung i en fascistisk idétradition, bildat ur skinheadorganisationen Bevara Sverige Svenskt, och länge rådde svängdörrar mellan öppet nazistiska och fascistiska organisationer och Sverigedemokraterna. Uniformsförbudet infördes så sent som 1996, fast snarare av propagandaskäl än av ideologiska skäl. ”Hollywoodnazisterna”, förklarade dåvarande partiordförande Mikael Jansson (idag riksdagsledamot), måste bort – ty de skrämmer med sitt andravärldskriget-tingeltangel bort vanligt folk. Problemet var inte nazismen utan att medlemmar med dåligt omdöme skyltade med den.
Trots att denna bakgrund alls inte är avlägsen, är det nu alltfler som inget annat vill än att få oss att glömma. PM Nilsson skriver i Dagens Industri att Sverigedemokraterna bör bjudas in av näringslivet för att det ”är ett maktägande parti”. Sverigedemokraternas position på höger-vänsterskalan är dock osäker, varför näringslivet måste arbeta för att partiet får ”förståelse för grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Bjud in Sverigedemokraterna för att säkra stödet för en borgerlig samhällsmodell, det är i klartext vad PM Nilsson manar till. Samma tongångar hörs även inom Moderaterna och i Folkpartiet. Lars-Ingvar Ljungman, ordförande för Moderaterna i Skåne, vill öppna för diskussion om hur samarbete med Sverigedemokraterna kan se ut. I många kommuner är blåbruna lösningar redan ett faktum eller på gång. Sverigedemokraterna har blivit en maktfaktor och nyckeln till borgerlig dominans.
Tydligast av alla är Torkild Strandberg, Folkpartiets starke man i Landskrona, ledamot av Folkpartiets partistyrelse och föregångsman vad gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Han gör sig nu redo för sin tredje period som kommunstyrelsens ordförande. I senaste numret av tidskriften Liberal Debatt jämför Csaba Bene Perlenberg, tidigare ledarskribent i Sydsvenskan, Strandberg med Batman. Landskrona som ett Gotham City och med en superhjälte i stadshuset. Landskrona har inte förtjänat den store Strandberg, men ”han är precis vad Landskrona behöver”. Det man slås av när man läser den devota hyllningstexten är att förutsättningen för Strandbergs maktinnehav knappt diskuteras, trots att partiet i praktiken styr med stöd av Sverigedemokraterna. Att det är så är inget som Torkild Strandberg själv sticker under stol med: ”Utan det stödet hade vi inte kunnat genomföra vår politik”, erkände han i en intervju i förra veckan.
Att Strandberg kan styra är uppenbarligen viktigare än hur han styr.
Den svenska borgerligheten tillhör en liberal idétradition som borde stå rak motsatsställning till Sverigedemokraternas idétradition som hämtar sitt tankegods från socialkonservatism och fascism. En principfast liberal röst är vad vi verkligen skulle behöva. Istället hoppar nu den ena liberalen efter den andra i säng med dem som borde vara deras ideologiska motståndare. Makten har blivit viktigare än idealen och svensk liberalism har blivit till ett skämt.