När SCB publicerade sin senaste inkomststatistik med jämförelser över tioårsperioder visar det sig att glappet mellan kvinnors och mäns inkomster fortsätter att minska. Men takten är bedrövligt låg. Mellan 1993 och 2003 minskade gapet med tre procentenheter. Takten var densamma mellan 2003 och 2013. 2013 låg kvinnornas inkomster på åttioen procent av männens. Om minskningen av inkomstklyftorna ska fortsätta i den låga takt som de senaste tjugo åren kommer det att dröja sextiotre år innan inkomstklyftan slutits. Ska det verkligen få ta så lång tid?
Är inkomstklyftorna mellan könen ett samhällsproblem? Inte om man ska tro den moderata riksdagsledamoten och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, Maria Abrahamsson. Enligt henne är inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor i stället en effekt av olika livsval mellan kvinnor och män. Kvinnor väljer att studera längre, jobba färre timmar totalt under sitt arbetsliv och oftare i yrken där löneläget generellt sett är lägre. Detta ser hon inte som effekter av övergripande strukturer i vårt samhälle utan som effekter av individuella val.
Men visst handlar kvinnors situation om maktstrukturer i vårt samhälle. Vad är det som gör att fler kvinnor går ner i arbetstid för att klara barn och hemarbete? Är det i huvudsak att kvinnor i högre grad än män älskar dessa sysslor? Knappast. I stället bär de historiska förväntningarnas ok på sina axlar och böjer sig inför detta? Inte heller tror jag att det är kvinnorna själva som sett till att löneläget är lägre i kvinnodominerade yrken eller att verksamheten är organiserad på ett sådant sätt att heltider inte är en självklarhet på samma sätt som i mansdominerade yrken.
Riktigt upprörd blir jag när jag läser Maria Abrahamsson skriva följande i Svenska Dagbladet den tredje mars 2014 i ”Nej, 3,6 miljoner mer till män stämmer inte”: ”En faktor som sannolikt har betydelse för löneskillnaderna – forskning tyder också på det – är att kvinnor ofta är mer blygsamma i sina löneanspråk än män. Dessutom löneförhandlar kvinnor som regel sämre än sina manliga kolleger. Vad som i nutid behövs för att rätta till denna skevhet är att utbilda och hårdträna kvinnor att löneförhandlare bättre så att de får minst lika hög lön som män för lika arbete.” Problemet verkar i hennes värld ligga hos kvinnorna själva. I hennes värld är lösningen att kvinnor sätts i löneförhandlarskola hos framgångsrika män som kan tala om för kvinnorna hur de ska hävda sig. Men det lär nog bara förändra situationen på marginalen.
Något som oroar i den senaste inkomststatistiken från SCB är att de yngre kvinnorna halkar efter männen. En tjugofemårig kvinna tjänade år 2013 sjuttiotvå procent av vad mannen i samma ålder gjorde. Tjugo år tidigare tjänade den tjugofemåriga kvinnan åttio procent av vad en jämförbar man gjorde. Risken är stor att denna inkomstklyfta kommer följa den nu tjugofemåriga kvinnan genom livet. Risken är stor att det då inte räcker med sextiotre år för att jämna ut inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Och ska man köpa moderata Maria Abrahamssons lösning så kommer det att krävas en sanslöst lyckad löneförhandlarskola för kvinnor för att kunna vända skutan på rätt köl.