Efter valet har ett rekordstort antal nyvalda ledamöter tagit plats i de politiskt valda församlingarna på kommunal och regional nivå. Av de valda kommunfullmäktigeledamöterna i landet är andelen nyvalda fyrtiosju procent. På landstings- och regionnivå är andelen nyvalda femtiotre procent. En effekt av detta är att andelen yngre och andelen kvinnor har förbättrats.
Frågan är bara vilken framtid dessa nyvalda politiker går till mötes. Kommer de att uppleva att de har inflytande och kan påverka samhällsutvecklingen i den utsträckning som de föreställde sig när de tackade ja till att kandidera till uppdraget? Mycket hänger på hur de själva agerar och hur mycket de tar för sig. Men graden av inflytande kommer också att avgöras av den lokala kultur som råder i kommunen och inom den egna partigruppen.
De senaste åren har tidigare riksdagsledamoten för Folkpartiet, Olle Wästberg, lett den senaste i raden av demokratiutredningar som genomförts. Han har konstaterat att de folkvalda politiska organen på kommunal och regional nivå, fullmäktigena, skulle behöva en riktig boost så till vida att deras roll i den politiska processen skulle förstärkas. Wästberg varnar för en fortsatt utveckling med fortsatt maktkoncentration, professionalisering och elitisering av politiken. Han slår fast att allt färre personer beslutar om allt mer, och att kommunstyrelsens ordförande blir allt starkare och mer betydelsefull på bekostnad av de ”vanliga” kommunfullmäktigeledamöterna. Resultatet efter höstens val, menar Wästberg, är att denna utveckling förstärkts. Detta delvis som en effekt av bredare och mer komplext sammansatta styren ute i kommunerna.
Den demokratiutredning som Wästberg leder, och som beräknas komma med sitt betänkande i december, ser bland annat över kommunfullmäktiges ställning. Det är välbehövligt. Speciellt med tanke på att man i flera kommuner väljer att slimma den politiska organisationen och att antalet politiker minskas kraftigt. Det handlar i vissa fall om att ta bort politiker från fullmäktigeförsamlingarna, på andra om att minska ner den politiska kostymen på nämndsnivå. I ett litet antal kommuner genomför man minskningar såväl på kommunfullmäktigenivå som på nämndsnivå och då blir ökningen av maktkoncentrationen markant.
I dagsläget är det så att allt färre frågor hanteras på fullmäktigenivå. I stället har frågorna delegerats ut på nämnder och styrelser. Detta har gjort kommunfullmäktigemötena all torftigare och allt mer ointressanta såväl för politiker som för medborgarna. När SCB genomförde en stor undersökning kring hur kommunfullmäktigeledamöterna själva upplevde sin situation tecknades en ganska mörk och tydlig bild. Kommunstyrelsens ordförande och tjänstemännen upplevdes ha för stort inflytande och fullmäktigeledamöterna alldeles för litet inflytande. Detta bekräftas av de två forskarna David Karlsson och Mikael Gilljam som håller på med en rapport till den nya demokratiutredningen. I en kommentar till tidningen Dagens samhälle säger de: ”Kommunstyrelsens ordförande har blivit alltmer lik en lokal statsminister, både när det gäller maktkoncentration och ansvaret att hålla ihop en regerande koalition. Ibland bildas en elit av toppolitiker och ledande tjänstemän.”
Ska den lokala demokratin må bra och medborgarna uppleva att det är möjligt att påverka samhällsutvecklingen måste maktkoncentrationen brytas och det folkvalda kommunfullmäktiges ställning stärkas. Att makt koncentreras på ett fåtal händer är inget att eftersträva. Visst blir beslutsvägarna korta och processer kanske på papperet mer effektiva. Men det demokratiska priset för detta riskerar att bli högt. Om allt fler upplever att det inte är lönt att engagera sig politiskt går demokratin en sotdöd till mötes. Så får det inte bli.