En gång i tiden var ett viktigt mål för Sverige som land att upprätthålla en inhemsk livsmedelsproduktion som skulle kunna bidra till god försörjning vid internationella kriser. Sverige skulle inte vara så sårbart i händelse av att varuförsörjningen till landet skulle strypas. Men nu är det andra tider. Livsmedelsproduktionen i vårt land är satt under hård konkurrens från vår omvärld. Den som exempelvis köper grädde som säljs under ICA:s eget märke får en produkt som producerats i Österrike.
Vi kan då och då tack vare tidningsartiklar och reportage i radio och TV påminnas om den svåra situation som landets bönder befinner sig i. Men det räcker som konsument att titta sig runt i den egna butiken för att få konkreta bevis för hur hård konkurrensen är. I köttdisken finns köttfärs från Irland och fläskfilé från Danmark och i mejerihyllan finns exempelvis grädde från Österrike – till klart lägre priser än de svenska produkterna kan hålla.
För länets mjölkbönder är läget ytterst svårt. I Arvidsjaur har fyra av sex mjölkbönder försvunnit sedan 2003, i Arjeplog har en av två lagt ned, i Älvsbyn tretton av tjugotvå och i Piteå har tjugofem mjölkbönder av fyrtiosju ställt mjölkkannan på hyllan. I Norrbottens län har etthundrasextioåtta av tvåhundrafemtionio mjölkföretag klappat igen sin verksamhet. Detta märks naturligtvis på länets mjölkproduktion. Vid årsskiftet 2002-2003 producerades 65 615 ton mjölk av våra norrbottniska kor för att vid det senaste årsskiftet ha sjunkit till 50 721 ton, en minskning med 22,7 procent.
En av orsakerna bakom den svenska mjölkkrisen är händelser på världsmarknaden som inleddes med en svår torka på Nya Zeeland. Det minskade utbudet av mjölk på världsmarknaden ledde till högre priser och i kombination med goda väderförhållanden i Europa blev det en stor ökning av den europeiska produktionen. När sedan mjölkproduktionen på Nya Zeeland återhämtade sig under år 2014 så blev utbudet under första halvåret rekordstort varvid världsmarknadspriserna sjönk. När sedan Kina under sommaren 2014 minskade sin mjölkimport, och då framförallt gällande mjölkpulver sjönk priserna ytterligare. Ovanpå detta kom i augusti 2014 den ryska handelsblockaden mot EU, Australien, USA och Norge vilket medförde ytterligare överskott vilket ytterligare pressade priserna nedåt.
Detta har naturligtvis också satt sina spår på den ersättning som de svenska bönderna fått. Parallellt med pressade ersättningsnivåer har produktionskostnaderna stigit. De svenska mjölkbönderna har dessutom en kostnadsmassa som tack vare exempelvis hårdare krav på djurskydd och högre dieselskatter än europeiska bönder i övrigt försätter dem i en sämre konkurrenssituation. Bakgrunden till detta är vi svenskar har högre djurskydds- och miljöambitioner än övriga Europa.
Enligt en opinionsundersökning genomförd av Novus så tycker nittiosju procent av svenskarna att vi ska ha en svensk mjölkproduktion, nittiofyra procent tycker att det är viktigt att korna är friska och mår bra, åttionio procent att antibiotikaanvändningen är låg, lika många anser det viktigt att korna får go ute och beta och slutligen tycker åttiosju procent tycker att det är bra att korna bidrar till att hålla odlingslandskapet öppet.
Alla dessa faktorer talar för den svenska mjölken. Men ska vi ha en svensk mjölkproduktion så måste vi konsumenter vara beredda att betala vad det kostar. Ica Supermarket i Öjebyn har tagit initiativ till en prishöjning på en krona per liter där man garanterar att extrakronan går direkt till länets mjölkbönder är ett steg i rätt riktning. En liknande insats i hela landet skulle förbättra böndernas situation avsevärt. Likaså skulle en höjning av återbetalningen på dieselskatten från 1,38 kronor/liter till 3kronor/liter så att svenska bönder jämställs med europeiska i detta hänseende underlätta för bönderna. Men något måste göras för att rädda den svenska mjölkproduktionen från att sina.