Media slår upp hemska exempel på vanvård i äldreomsorgen. Vi blir rädda när gängbråken visar sina fula trynen i närheten. Barn som far illa gör att vi ser rött. Människor börjar prata sinsemellan om att få till en förändring för ”så här kan vi inte ha det!” och nån klämmer till med att så här var det minsann aldrig på den tiden då Sverige var mer enhetligt. Strömningarna går åt olika håll. En del av oss blir försiktigt skraja för de högerpopulistiska vindarna även om vi inte vet hur stora förändringarna egentligen är, för det enda man kan mäta på riktigt är valresultat och de resultaten går både hit och dit. I Europavalet ökade främlingsfientliga och patriotister, men i olika nationella val har resultaten varit tvärtom.
Personligen har jag svårt att fatta. Vi har ju provat förr, visserligen under mina föräldrars generation, men så särskilt långt bort i tid är det ju inte. Vad är det som gör att människor visar sin tilltro till de som lovar att bekämpa mångfald, jämställdhet och lika värde, som vill komma så långt som möjligt från solidaritet, inkludering och tro på människan? Den kloke vet ju att allt inte var bra förut. Om jag fötts 20 år tidigare så hade mitt liv förmodligen brutit ner mig. Det var en hemmafrus uppgift att se till att alla andra hade det bra, själv kunde hon få äta stående utan att någon reagerade. Jag tror inte jag hade mått bra av det, och vi är inte framme vi målet än. I sociala medier trendar inläggen där kvinnor berättar historier ur sitt liv och byter kön på parterna (womaninmalefields) och exemplen på misogyni är halsbrytande.
Den där behovstrappan som Maslow ritade har sitt värde även i statskunskapen tycker jag. Längst ner har vi de grundläggande behoven – mat och vatten, luft, sex. Sen kommer Trygghet, Gemenskap, Självkänsla och till slut, och möjligen; Självförverkligande. Avsaknaden av uppskattning, att känna sig maktlös eller att bli respektlöst behandlad kan ta sig olika uttryck, tänker jag. Det man inte fått med mig hemifrån kan man söka efter hos andra, men hur är det när självförtroendet saknas, hur gör man för att kompensera det? Att någon annan framstår som sämre gör ju inte mig själv bättre, men kanske känns det ändå bättre om de andra är lite rädda för mig, för någon slags känsla vill man ändå skapa hos andra.
Att hålla visionerna levande, att förklara – igen och igen – vad som har betydelse för att alla ska få nå sin fulla potential, att driva på samhällsförändringar – ibland med lagstiftning och ibland med att helt enkelt inte acceptera nånting annat, att inte jamsa med för att inte sabba den goda stämningen vid middagsbordet när nån kläcker ur sig vidriga saker, att helt enkelt ha en målbild som bär oss framåt. Det var både Birgitta Dahls väg och så småningom även socialdemokratins (min gud vad hon fick kämpa för det som vi tar för givet idag). Men VAR är visionerna idag?
Magdalena Anderssons huvudsakliga budskap i sitt jultal förra helgen verkar ha handlat om att skapa ett förbud mot att i smyg höja priset genom att krympa förpackningen, och jag tar mig för pannan. Vällovligt? Ja. Visionärt? Nåja. Så visar det sig att hon också pratade om att stärka välfärden och bekämpa segregationen och kriget i Ukraina, men det är inte det som rubrikerna handlar om. Och jag fattar: medierna vill att vi ska klicka på rubrikerna, annars får man inte in några annonspengar. Och så byggs bilden av ett samhälle bit för bit åt fel håll. Lösningarna som presenteras blir därefter. Valet är vårt om vi köper dem.