Jag har ett arbete bakom mig som kommunpolitiker där jag lärde mig att inte säga allt jag visste. En medborgare kunde säga en sak till kommunen och en helt annan sak till media och jag kunde inte tala om för någon journalist att det var lögn och förbannad dikt, ibland därför att ett ärende var sekretessbelagt, andra gånger bara av etiska skäl. En anställd som gjort fel, oavsett orsak, skulle helst inte behöva schavottera i pressen, det är inte att vara en bra arbetsgivare. Då är det bättre att inte säga nånting alls. Skapar det trovärdighet? Inte alltid. När en historia blåses upp till oanade proportioner förlorar man som kommunpolitiker, nästan alltid. Betydde det att jag ljög? Nix. Men man tar helt enkelt inte alla strider och så får ryktena leva sitt eget liv. Så kan det vara, men den stora skadan blir nog att de där ryktena ofta säger att politikerna är helt dumma i huvudet. Ungefär som den där amerikanen säger att alla andra är.
Biofilmen med den där orangea mannen i landet till väster kommer lägligt mitt i valet. Den handlar om varifrån han fått sina teflon-strategier, för alla rimliga argument tycks ju rinna av karln. Han visar bara upp fabricerade fakta och anser att han vunnit alla debatter. Kaffet fastnar dock i vrångstrupen när man inser att stora delar av väljarkåren går på det han säger och alltså tror att det är sant. Eller så skiter de i vilket och tycker – och det här är viktigt – att det viktigaste är att ingen ”vanlig” politiker vinner.
Nånstans behöver vi väl ändå börja ställa krav? Vi sväljer ju – med benäget bistånd från klickhungriga media – att samtalet reduceras till att bara handla om riktigt dåliga försäljningsmetoder för lotterier eller vem som gick på vems bröllop. Det respektfulla samtalet där man lyssnar på varann INNAN man förklarar sin egen åsikt tycks stendött. Och vem vinner på det?
Jag har slutat se debatterna i teve. Jag orkar inte höra på vuxna människor som bara försöker åsamka sin motståndare så mycket skada som möjligt. Det må vara spelreglerna i det politiska spelet (som i Arjeplogs Kommunfullmäktige längre tillbaka i tiden – Per och Per-Gunnar var retoriska mästare och gick hårt åt varann i talarstolen, men sen gick de ut och drack kaffe och betedde sig som vanligt folk) men jag tror ärligt inte att en enda någorlunda navlad tittare idag får ut nånting av de samtalen. Inte berättar man om sina visioner för hur man vill att samhället ska se ut och funka. Inte får någon veta vad som då behöver hända och vad som måste göras – allt det där som man verkar förutsätta att folk får reda på nån annanstans och som har med ideologi att göra.
Om det bara handlar om att få till tillräckligt slagfärdiga replikskiften så kanske man kan mena att debatterna lyckas. De som inte begriper bättre kommer att upprepa det man sa och ingenting kommer att bli bättre för det. Trovärdighet tycks f ö kräva att man framstår som icke-politiker. Jag känner många skickliga politiker i många olika partier och alla har det gemensamt att det är nånting i samhällsbygget som man vill förändra, och så valde man att engagera sig och sen tillhör man plötsligt det där etablissemanget som det ska spottas på. Sällan ser jag i media hur någon får beskriva viljan att förändra, hålla ihop, bygga bättre. Nej, det som speglas är konflikterna och ju smutsigare desto bättre. Att då – som partiledare i en debatt – inte orka höja sig och faktiskt kräva att få prata om visioner och inte om tjuvnyp – det vore en nåd att stilla bedja om.