Det är en gammal sanning att den som vill att någonting blir gjort får se till att göra det själv. Men om jag ska vara helt ärligt är det den sortens sanning som jag aldrig har tyckt särskilt mycket om.
Både personligen och politiskt har jag alltid lutat mer åt att man ska göra saker tillsammans – att man ska komma överens, förena sina krafter och så kanske komma på ett både klokare och effektivare sätt att få någonting gjort, än om alla bara tar i lite extra på egen hand.
Så har jag alltid tänkt, och så tänker jag fortfarande – men under de senaste åren har jag allt oftare kommit på mig själv med att längta litegrann efter den där rejäla attityden till saker och ting.
Det känns nämligen som om den har blivit alltmer sällsynt i vår tid. I stället för att ta tag i problemen här och nu har det blivit allt lättare att rycka på axlarna, skjuta saker och ting på framtiden och säga att det där, det där får någon annan ta tag i.
Man hör det från folk som säger att det inte är vårt uppdrag att hjälpa alla som är nödställda i den här världen, och man hör det från folk som säger att det faktiskt inte är vårt problem att länder i vårt absoluta närområde inte kan försvara sig när de blir angripna av ett större grannland.
Då heter det att vi har våra egna problem att ägna oss åt –att vi i praktiken ska sköta oss själva och skita i andra. Det behöver knappast sägas att det är ett kortsiktigt och inte så lite verklighetsfrämmande sätt att uppfatta världen på.
Vare sig vi vill det eller inte är vi beroende av en stabil, fredlig och fungerande omvärld – och de problem vi inte hjälper till att lösa kommer faktiskt bara att bli värre när de till slut också drabbar oss.
Det kanske allra tydligaste exemplet på det är hur Sverige och Sveriges regering just nu väljer att hantera klimatfrågan.
Där larmade självaste drivmedelsföretagens branschorganisation Drivkraft Sverige under måndagen för att den slopade reduktionsplikten har inneburit en 24-procentig ökning av utsläppen från svenska vägar.
Det betyder 850 000 extra ton koldioxid utsläppta i atmosfären bara på årets första tre månader – utan att fler människor har tankat sina bilar för det.
Det är den riktning Sverige väljer att gå i – i samma ögonblick som resten av världen desperat söker efter lösningar för att mildra effekterna av det som utan tvekan är vår tids största globala hot.
När den kinesiske ledaren Xi Jinping besökte Europa i förra veckan låg åtgärder mot klimatförändringarna högst upp på agendan i hans möte med den franske presidenten Emmanuel Macron – men här i Sverige heter det att det nu är andras tur att göra någonting åt dem.
Det gör att vi nästan utan att märka det på många sätt håller på att bli ett konstigt, inåtblickande och isolerat litet land – ett land som inte vill leva upp till sina egna åtaganden, som för en kortsiktig och självisk politik och som med tiden utan tvekan kommer att märka konsekvenserna av våra egna beslut.
Det är inte så vi är vana vid att se på oss själva – och jag tror faktiskt inte att det är riktigt så vi vill ha det heller. Vi vill kunna se oss själva i spegeln när vi kliver upp på morgonen och säga att även om vi kanske inte kan göra allt på egen hand, så ska vi åtminstone hålla våra löften och göra allt vi kan för att få det gjort.
Och när vi möter ett problem vill vi faktiskt inte vara sådana som gömmer oss allra längst bak – utan sådana som spottar i nävarna, hugger i och ser till att det som behöver göras faktiskt blir gjort. Tillsammans – och på egen hand.