Jag tror att de flesta är överens om att den globala uppvärmningen existerar och påverkar oss. Ja, jag hör också skeptikerna som menar att klimatförändringarna i huvudsak inte är orsakade av den mänskliga handen utan möjligen en del av en naturlig variation, och jag tänker att de kanske drivs av en motvilja mot förändring? Man har så klart en skyldighet att bilda sig en egen uppfattning, att försöka lyssna på experter – av den ena eller andra kalibern – från olika håll, men tänk OM majoriteten av forskarna faktiskt har rätt? Är inte det ett tillräckligt stort argument för att faktiskt försöka ändra sitt beteende i stället för att tjurigt göra tvärtom? Även om man i andra länder knappt ens börjat försöka så är väl inte det ett argument för att vi själva ska fortsätta göra fel? Det är klart att många tycker att kraven som följer med en omställning skaver. Men att samla in matrester, sortera soporna och ta hand om avfall på nya sätt har vi kommit en bit med och det är länge sen gemene man lämnade gamla kylskåp och bilvrak i skogen. Riktningen är rätt.
Det finns en växande investeringsvilja hos de som sitter på kapitalet. Vi ser många nya tekniska lösningar och de riktigt stora företagen slår sina kloka huvuden ihop för att skynda på. Sverige har ett guldläge, och norra Sverige sitter på verktygen. Den industri som knogar på här lämnar stora avtryck i vår export och det vill vi ska fortsätta. Ringar på vattnet sprider sig till nya områden, många vill vara med när kakan delas och pengarna är såklart viktiga, men jag ser också hur värderingstyrd den gröna omställningen faktiskt är och hur det bidrar även till andra förändringar. Unga människor vill jobba i företag som gör skillnad. Människor vill fortsätta resa, men med hållbara transportmedel på ett sätt som bidrar. På Gran Canaria protesterar befolkningen mot en turism som inte lämnar pengarna lokalt och som bidrar till att de bofastas livsvillkor blir svårare. Vi stannar upp och tänker oss för.
Det är klart att vi har en bit kvar. Våra beteenden är långtifrån perfekta. När jag inser att jag kommer att få ge upp en del av det som jag har tyckt varit gott i livet känns det lite besvärligt. Jag köper nästan bara begagnade kläder, sopsorterar och komposterar mitt matavfall själv och tänker på vad jag stoppar i mig, men de där all-inclusive-resorna med barnbarnen till varmare ställen kanske inte är det smartaste, kanske borde jag göra gott så det täcker även det? Grön industri kostar mer – åtminstone till att börja med, och det kommer att kännas. Några skakar på huvudet och säger att det som vi gör nu är stort och svårt och att så här stora förändringar inte har gjorts förut och att det närmast är omöjligt bara för det. Ekonomi ställs mot moral.
Vi behöver påminna oss om tidigare stora förändringar. Trots vår inbyggda föreställning om mänsklighetens ordning – att det vita skinnet skulle vara överordnat andra färger – så är det inte SÅ länge sen som vi avskaffade slaveriets olika former, för att det var rätt sak att göra. De amerikanska sydstaterna förlorade ett inbördeskrig därför att nordstaterna till slut bestämde sig för att även svarta människor hade ett eget värde. Statarsystemet i Sverige kanske inte var lika illa som slaveriet men att ”gifta legodrängar” skulle avla billig arbetskraft var den grundläggande tanken. Vi upprörs över rapporter om liknande arbetsförhållanden i länder långt borta från vårt. Det kostade pengar i ägarnas fickor men vi kunde ändra oss. Det kanske inte känts möjligt, men det har varit nödvändigt. Av moraliska skäl.