Som kvinna får man anstränga sig lite extra för att räcka till. Vi jobbar betydligt mer än det motsatta könet om man räknar tvätt och disk och städ och matlagning och barnuppfostran som jobb – men tjänar 10 procent mindre även om man räknar om alla löner till heltid. Våra förväntningar på kvinnorna säger också att det är vi som projektleder familjen, talar om vad som behöver göras, ser till att alla bemärkelsedagar koms ihåg och att mat kommer hem från affären. Nu ropar någon högt ”inte alla män” – och det är sant, men mönstren finns där – inte minst i statistiken.
Män tar sig också rättigheter till kvinnors kroppar och liv på ett sätt som är märkligt. Unga män anhålls av polisen för ofredande för att de varken förstått eller accepterat att kvinnor som säger nej tack faktiskt menar det. Sällan är det så att den manlige kompisen som säger emot blir attackerad, förföljd och hotad för det. Det är med kvinnor som man tar sig såna rättigheter.
I samma tankesnurra kan jag inte låta bli att fundera kring några av världens stormakter. Det finns de som påstår att de ryska ledarna egentligen vill att Sovjet ska återuppstå, att det liksom är en skymf att länder som baltstaterna och Ukraina inte vill ingå i deras harem. Att försöka sätta stopp för dem, anfalla, känns bra likt det som vi ser när mannen känner sig försmådd av kvinnan.
Det finns ingenting respektfullt i den aggressivitet vi ser utövas mot de som brutit sig loss från ett dåligt förhållande i en (så kallad) union. De ska lyda och de ska komma tillbaka, och gör de inte det frivilligt så får det ske med våld!
Eller det stora landet längre bort som både är kommunistiskt och superkommersiellt – och som hävdar att man helt enkelt utgör en ”komplett civilisation” med egen mat-, kraft- och varuproduktion – och att man därför inte har behov av någon annan, särskilt inte oss andra i väst. Man klarar sig själv, man pekar med hela handen och då blir det som ledarna bestämmer.
En invånare i det landet kan aldrig bli kvitt sitt medborgarskap och är tvungen, enligt lag, att lämna information om andra länder som man besöker. Låter inte det här lite likt det jag pratar om ovan – en oförmåga att tro att någon annan inte vill ha en, en total brist på respekt, eftersom man ser sig själv som överställd motparten, den som vet bättre och har rätt. Och kontrollen. För hur är det egentligen med Taiwan – landet som gått till val i år och valt en ny president och där partiet vill se ett tydligt avstånd? Kan det vara sant att grannen planerar en fullskalig invasion och ägnar sig åt att träna på att inta huvudstaden? Samma lika säger jag. Foga dig eller så ska du få se på själva netchen!
Vi känner alla kvinnor som slåss för sina rättigheter att vara med barnen och jobba deltid – men som i nästa andetag upptäcker att pensionen uteblir, att jobbarkompisen får mer betalt eller att det är svårt att skilja sig för att man blir så fattig – och då skyller på samhället och socialförsäkringarna – och hur skulle hon annars göra? Det är hyggligt enkelt att bli överens om att världspolitiken är en utmaning, men hur har vi det hemma?
Handen på hjärtat – säger vi till när vi ser missförhållanden i ett hem, tar vi diskussionen runt julbordet när några kommer till dukat bord och undrar vad som finns i barnens paket? Vågar vi kvinnor komma till svärmor utan presenter på mors dag fast det inte är vår egen mamma? Borde vi inte ha kommit längre – i hemmet och i världen?