En gång i tiden var laxfisket i Norrbotten en enorm förmögenhet, inte bara som ekologisk resurs, det vill säga mat, utan som en ekonomisk exportvara. Under medeltiden var det laxfisket i Bottenviken och länets älvar tillsammans med pälshandeln som var det som genererade enorma rikedomar.
Fisket och pälshandeln gav såna överskott att många av Norrbottens socknar tillhörde de rikaste i landet, detta kan bland annat ses i den förmögenhetsskatt som upprättades 1571 som en del av Älvsborgs lösen. Det kan även ses i att allmogen under medeltid självmant donerade medel till Uppsala universitets grundande.
Johan Cederqvist, doktorand i historia vid Luleå tekniska universitet, forskar om drivkrafterna bakom – och konsekvenserna av – utrotningar av populationer av vildlax i norra Sverige under 1900-talet. I ett inlägg på Norrbottens museums kultumiljöblogg så citerar han bland hur fisket beskrevs av en besökare på 1500-talet:
”Knappast någorstädes i hela Europa finner man ett rikare laxfiske än i Bottniska hafvet upp emot Lappland, från hvars fjäll och slätter väldiga älfvar med sött vatten flyta ned; och det är en skön syn att här se laxarna, likt krigare i glimmande vapenskrud, midt i solgasset gå upp från hafvet mot strömmmen, helst då de följa efter hvarandra i så stor mängd, att äfven vattnet högt uppe i bergen får byte till öfvers för dem, som fiska där. [—] Och hur mycket man än må fånga af detta slags fisk, tyckes den dock aldrig vilja taga slut i sin hemtrakt. Jag har ju själf på Bottens kust längst i norr nära Torneå vid tiden för sommarsolståndet sett, hur man fångade och drog upp ur vattnet en så stor mängd lax, att de starkaste nät brusto under tyngden.”
Idag hotas vildlaxens existens av två saker; klimatförändringar och överfiske. Det första slaget mot vildlaxen var däremot vattenkraftutbyggnaden som i de utbyggda älvarna skulle ha varit utrotad om det inte vore för utplanteringen av odlad laxsmolt. Nu är laxens hela existens hotad, både i nationalälvarna och i Bottenviken.
Den klarar sig inte i för varmt vatten, blir det varmare än 18 grader överlever den inte. I takt med att älvarna och havet blir varmare får alltså laxen allt svårare att överleva och sjukdomarna ökar. Överfisket av strömming är det andra stora problemet, det är det industriella, storskaliga fisket med trål som allvarligt hotar strömmingen, strömmingen som i sin tur är laxens huvudsakliga föda.
Läget för laxen är idag så akut att många bedömer att den kan vara helt utrotad inom tio år i vissa älvar. Nu kräver både sportfiskare, samfälligheter och naturskyddare ett stopp för det industriella strömmings- och laxfisket.
Laxen och strömmingen har och har fortsatt en stor betydelse för vårt läns historia och kultur. Ta bara håvfisketraditionen i Tornedalen som är på god väg att bli upptagen på Unescos lista över mänslighetens immateriella kulturarv. Eller för den delen surströmmingens betydelse som en viktig del av länets matkultur, hotet mot den har fått många av länets politiker att kräva ett stopp för industrifisket.
Norrbotten har berövats många saker i spåren av industrialiseringen. Nu riskerar vi att förlora laxen och strömmingen också. Ska vi verkligen låta det hända?