Det har kommit på skam, båda delarna, och det verkar som Moderaterna inte har särskilt bråttom att ta över styret av landet. Istället vill man fortsätta slå blå dunster i ögonen på medborgarna, nu senast i ett utspel om att den sittande regeringen förhalar elprisstödet. I verkligheten ska en expeditionsministär inte fatta nya beslut, vilket givetvis Moderaterna vet mycket väl.
Det som däremot stämmer är att vi lever i en tid då det vore bra med en kraftfull regering med mandat att styra. Därför är det svettigt att vänta på att Kristersson ska få alla nöjda nog att släppa fram honom som statsminister, för vi är i ett läge där det med kort varsel kan behöva tas avgörande beslut. Det hade med andra ord varit bra om de varit så överens som man hävdat.
Att det sedan är svårt att mejsla fram ett styre med så svagt underlag är inte särskilt märkligt. När det parti som på högerkanten faktiskt gick fram, och onekligen är störst, INTE ska sitta i regering så blir det såklart kostsamt för de tre partierna som i praktiken backat i väljarstöd.
Kristersson köper sig en regering genom att svika de löften som han gav Hédi Fried, men utan dem skulle Ulf Kristersson istället fått gå som partiordförande, med sämre siffror än Moderaterna hade när de sparkade Anna Kindberg Batra. Nu ser han istället ut att bli den svagaste statsminister Sverige sett sedan Ola Ullsten.
Får Kristersson ihop det kommer han att få betala med positioner, politiskt inflytande och med sitt samvete. Vad det kommer kosta politiskt är det som vi nu alla oroligt väntar på, och det lär inte bli lättare för Kristersson framöver. Jag vet att det kan vara jäkligt tungt även när förhandlingarna är klara. Under förra mandatperioden var det många sura rönnbär att svälja för oss socialdemokratiska ledamöter i riksdagen. I resultatet av förhandlingen fick Vänsterpartiet presentera flera förslag som många av ledamöterna i vår riksdagsgrupp varit med att driva igenom på den socialdemokratiska kongressen. Att då se Jonas Sjöstedt stoltsera med detta som sina framgångar i förhandlingen, gav för många en bitter eftersmak. En uppretad riksdagsgrupp är sällan rolig att möta och kostnaderna för Moderaterna kommer att vara mer svårsmälta än sura rönnbär.
Lokalt tog förhandlingarna också längre tid än vad vi varit vana vid. När Socialdemokraterna i Piteå tappade den egna majoriteten diskuterades såklart olika lösningar, däribland ett samarbete med Centern. Det blev dock blankt nej, då företrädare med facklig bakgrund inom Socialdemokraterna gav kalla handen med hänvisning till Centerns syn på bland annat arbetsrätten. Vad har då hänt? Är det en kraftig högersväng eller att man följer ett centralt dekret? Jag uppfattar det faktiskt inte som något av det utan rätt och slätt ett pragmatiskt resultat av hur de som nu leder är vana att förhandla. Det behöver finnas ett bud att förhandla om, och Centern och Socialdemokraterna har lyckat komma överens om både vad man vill göra och vad man inte vill göra. Att styra tillsammans handlar mycket om att veta var man har varandra, och vart man vill. S och C i samverkan är i och för sig inte en nyhet, på många ställen i landet, både nu och historiskt, har de båda folkrörelserna hittat gemensamma nämnare för att leda, men här är det det. Kata Nilsson och Patric Lundström lovade att väljarna skulle få se något nytt. De verkar vara beredda att visa att det inte bara är tomma ord.