Det kom också att prägla de politiska konflikter som vi är vana vid att se – skillnaden mellan höger och vänster har i Sverige handlat om två saker: Den ena är hur välståndet som kommer av tillväxten ska fördelas, och den andra är vilken av de två sidorna som egentligen är bäst på att producera detta ”Mer!”
Med tiden kom den andra stridsfrågan att bli viktigare än den första – och för den som vill se rättvisa behöver det faktiskt inte vara ett problem: Om vi kan bevisa att ett rättvist samhälle faktiskt är bättre för alla som lever i det, så blir det lättare att både bygga och försvara än om definitionen av rättvisa bara är hur många milliliter läsk var och en ska få.
Så verkade tillväxten för ett ögonblick vara svaret på precis alla frågor, och förvandla rättvisan till något mer än bara ett nollsummespel, där en part är tvungen att förlora om en annan ska vinna någonting.
Är det inte mycket bättre och blir det inte lugnare om precis alla hela tiden får en liten gnutta … mer?
Det är en vacker tanke – men under de senaste åren har den, som alla vackra tankar förr eller senare måste, stiftat bekantskap med verkligheten.
Tillväxten är inte oändlig. Det kan den inte vara, av den enkla anledningen att vi lever på en planet vars resurser är ändliga och som redan har tagit allvarlig skada av utfiskning, utsläpp och jakten på naturresurser.
Oss för det till ett problem som i nuläget verkar vara olösligt: Hela vårt samhälle och all vår politik bygger på löftet om mer, om att människor ska få det bättre och att deras barn ska få det ännu bättre än så; efter så många år av ständig och hög tillväxt skulle allt annat – och med viss rätt – betraktas som både ett misslyckande och som ett svek.
Det är det som gör klimatfrågan så fruktansvärt svår: När Greta Thunberg och hennes aktivistkollegor blockerar huvudingången till riksdagshuset vet vi att det är de som har rätt, och riksdagshuset som har fel.
Men aktivisterna kan ägna sig åt att blockera dörren eftersom de inte kommer att bli tvungna att göra de smärtsamma men nödvändiga prioriteringar som ingen kommer att tycka om:
Ja – vi borde förmodligen ha slutat flyga på semestern för minst ett årtionde sedan.
Ja – många av oss kommer att vare sig vi vill eller inte behöva ändra vår livsstil på ett sätt som idag uppfattas som radikalt.
Nej – vi borde inte äta strömming eller ål de kommande åren, för att ge populationerna skuggan av en chans att återhämta sig.
Nej – det finns inte längre några garantier för att våra barn kommer att ha det bättre än vi hade det när vi växte upp.
Det är en serie rätt enkla sanningar – och så skulle man kunna gå vidare genom små och stora delar av livet, och se vad som kommer att behöva förändras.
Svaret på alla frågor kan nämligen inte längre vara ”mer!” – och även om de som säger att det i stället kan vara ”Smartare!” förhoppningsvis har rätt, så är det inte åt det hållet utvecklingen är på väg.
För att vända den behöver vi politiker som varken är rädda för att misslyckas eller för att säga sanningen även när den är ordentligt obehaglig att höra på. Alternativet är nämligen att vi fortsätter att låtsas som om allt är bra fram tills dagen då ingenting längre kan bli bra.