Midvintern är en tid full av olika hälsningar – och när jag på Juldagen stötte på en granne i tvättstugan önskade vi inte bara varandra en god jul, utan passade också på att klämma i med ”gott slut,” ”god fortsättning,” ”god fortsättning” och ”gott nytt år” också.
Själv vet jag aldrig riktigt vilken av dem som är rätt vilka dagar, och vi enades om att det säkraste var att ta till med alla vi kunde komma på – man vet ju inte heller när man råkar stöta på varandra igen.
Men så suckade hon plötsligt, och sade: Och så får vi verkligen hoppas att nästa år blir bättre än det här.
Först gjorde det mig osäker – hade jag missat något som hade hänt i hennes liv, eller tänkte hon på någonting jag hade sagt men råkat glömma bort?
Så gick det upp för mig att det inte var oss hon talade om, utan om samhället, Sverige och omvärlden – och jag kunde inte göra någonting annat än hålla med: Det har varit ett tufft år, vi är nog inte ensamma om att hoppas att 2024 blir en smula lättare än 2023.
Inom landet har året präglats av ekonomiska dyrtider, av en eskalerande brottslighet och av politiska motsättningar som inte har blivit ett dyft lättare av att den nuvarande regeringen tycks ha kastat både karta och kompass, och enbart reagerar på det som finns framför ögonen på dem.
Vi har sett välfärden sättas på en svältdiet som kommer att bli ännu mer kännbar nästa år, misslyckande efter misslyckande i försöken att fullborda den svenska ansökan till försvarsalliansen Nato och valhänta försök att bemöta såväl de koranbränningar som de desinformationskampanjer som gör Sveriges position i världen ännu mer utsatt.
Man kan knappast säga att läget i omvärlden är ljusare – den ryska invasionen av Ukraina fortsätter med oförminskad intensitet, och i flera delar av världen har andra konflikter blossat upp med fruktansvärda humanitära katastrofer som följd.
Det vi ser kan kanske bäst beskrivas som en världsordning som är satt under stark press – läget är volatilt, och det enda vi kan vara säkra på inför det kommande året är att ingen vet vad som kommer att ske.
Som nyårskrönika betraktat är det en dyster samling iakttagelser – det är det också, men då ska vi minnas att de händelser som drar allas blickar till sig faktiskt inte är allt som sker; dåliga nyheter får alltid braskande rubriker, men för de allra flesta svenskar har livet faktiskt fortsatt som det brukar göra.
Sverige är fortfarande ett både rikt och vackert land, som befinner sig i relativ säkerhet och har goda relationer med nästan alla våra grannländer – och vi har faktiskt alla möjligheter att göra år 2024 till ett bättre år än det som just gick.
Men det kommer inte att vara gratis – och det kommer faktiskt inte att ske av sig självt. Det kommer att kräva hårt arbete, politisk organisering och att vi faktiskt vågar ställa oss upp, protestera och göra våra röster hörda när utvecklingen går åt fel håll.
Det gäller på den politiska arenan – men det gäller faktiskt var och en av oss i våra egna och privata liv också.
Vi har ett ansvar att fortsätta lita på varandra och stå emot de krafter som vill säga att det är de som har ett annat pass eller en annan religion som är våra motståndare – att inte skylla ifrån oss, inte stänga oss inne och enbart bry oss om det som sker i vårt eget hus.
Det är just i tider som är mörka som sådant blir svårt – men det är också just då det är nödvändigare än någonsin. För om vi bara klarar det, så klarar vi säkert att se till att också år 2024 får ett riktigt gott slut.