Genom livet har en av mina nyttigaste läxor varit när jag slarvat och gjort en historia liiite bättre och mötts av någon som undrat var jag fått det där ifrån. Jag vet att även när jag blir arg eller upprörd så behöver jag analysera varför saker och ting inträffar och ha med mig att världen inte är svart eller vit och att man är ansvarig för allt man säger. Känslor tycks dessutom viktigare än fakta, och fakta verkar vara något man kan välja att tro på. Många argumenterar med hjälp av egna upplevelser eller utifrån en tidningsartikel som om det var generella fakta för det går alltid att hitta något som stödjer det man säger om man bara struntar i att zooma ut och se hela bilden. I takt med att samtalsklimatet blivit råare förstår jag de som helt enkelt väljer att inte längre lyssna på dem som gapar om allt som står i tidningarna och utifrån det drar slutsatser om samhället och världen. Men vad händer om vi inte säger emot när bilden av välfärden målas i alltför svarta färger? Särskilt om allt kokar ner till att vi som är födda och uppväxta här är lite bättre än andra och att det är dags att sätta lite gränser för vad folk egentligen får tycka och vara. Som den diskussion som pågår om Vandel och om Svenska Värderingar. Vem vill jobba i eller engagera sig politiskt i en verksamhet med elände som varumärke?
Hans Rosling brukade peka på just hur livsfarligt det är att okritiskt lyssna på när media rapporterar om världens tillstånd ”som det är” men samtidigt bara plockar fram krig, konflikter, kaos och oro och ingenting om när nya demokratier får dugliga ledare och fria val, låter flickor gå i skola och vaccinerar barnen. Inte får vi rapporter om att de flesta har elektricitet, eller att människor är kapabla och är yrkesfolk, runt om i världen, eftersom det händer så sakta så det kommer inte med i nyheterna.
Det som också känns oroande i magen är när sån där gapighet, den som inte är särskilt finjusterad, slår mot oss. När vi i norra Sverige beskrivs med schabloner som syftar till att ifrågasätta oss som bor här mer än rätten till den utveckling som borde ligga i våra händer. Vi beskrivs som epatraktorälskande jägare och det handlar inte om att visa det fina med varken epa-kulturen eller jakten utan är ett bildspråk med ett annat syfte. Tänk om vi slapp försvara oss mot egenintressen i söder som inte vill se nya, gröna stålindustrier i norr och som förklär sin själviskhet med påhitt. Försvaret blir ofta ett argt rop från magen där vi minsann står upp för våra epatraktorer och vår skoterkörning och vår gröna el och våra gruvor – som om det var det enda som definierar oss, när vi är så mycket mer.
Tänk om vi istället kunde ha ordentliga samtal om varför det är knepigt med kollektivtrafik när få åker, om att utbildning måste distribueras på helt andra sätt, om att vården behövs även där det är glest – ja, helt enkelt om att förhålla sig till det ser olika ut i olika delar av landet och att det är ok, men svårt, och att utveckling därför inte kan ske enligt modell 1A, dvs den som lärs ut med storstaden i fokus.
Det tycks alltid enklare att väcka negativa än positiva känslor. Den som pratar om fakta som väcker trygga och positiva känslor misstros gärna, men vi behöver en positiv motbild till det som sker i vår omvärld så att inte polariseringen ökar ännu mer. Det innebär självklart också att vi alltid måste hålla oss till fakta och inte visa upp en förskönande bild. En som faller när nån undrar var vi fått den ifrån.